Archive | September 2012

Låt Ali stanna!

Idag kan man på flera ställen läsa om Ali, en femtonårig pojke som flytt till Sverige via Italien. I Italien blev han misshandlad av gränspolisen och utsatt för våldtäkt i ett flyktingläger. Jag har full förståelse för att han inte vill tillbaka. Historien är dock mer upprörande än så, då Ali just nu ligger inlagd på BUP. Han har flertalet gånger försökt ta sitt liv och vid ett tillfälle har han sytt ihop sin egen mun. Nu ska han utvisas.

Migrationsverket vill göra en ny prövning, svensk gränspolis säger nej. Min helhjärtade uppfattning är att ibland måste man se bortom regler och se människan istället. Det är en uppfattning jag känner gäller alldeles särskilt mycket när det gäller ett barn. Ett barn! Och de som inte delar den uppfattningen tror jag lider av empatibrist. Den dagen lagstiftning och regler går ut över människoliv, det är den dag man måste inse att lagstiftningen och reglerna måste ändras på.

Jag skiter fullständigt i “de följer bara reglerna” i ett sådant här fall. Naivt och korkat, kommer säkert vissa säga. Det gör mig ingenting, för jag tror på att slåss för människors liv. Ett liv är alltid mer värt än regler.

Ung Vänster

Jag fick just ett mail från Ung Vänster med en inbjudan till möte på torsdag. Helt plötsligt blev jag alldeles glad och nervös, mest glad förstås för det här ska bli så roligt! Jag behöver ett nytt ställe för mitt engagemang nu när mina fackliga uppdrag ryker. Jag är helt övertygad om att jag kommer bli varmt välkomnad och att jag kommer känna mig som hemma.

Dock är inte alla lika imponerade:

Jag arkiverar detta under kategorin “Rimlig kritik” och fnissar lite.

Jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot mitt första UV-möte. Visst, nu kanske det inte blir så att jag bor kvar här i Öset särskilt länge men ändå. Kontakter är bra. Och jag vill GÖRA saker! Engagera mig! Så det här kan inte bli annat än bra. (Här kan ni tänka er att jag ser ut ungefär så här)

Tankar i regnet

Regnet slår mot fönsterrutorna och det är mörkt som om klockan hade varit typ 14 mitt i december.
Mitt liv har varit ganska konstigt sedan igår. Konstigt, mestadels på ett bra sätt! Först en dag på jobbet, fast mest då möten och inte så mycket -jobb- (nummerupplysningen flyttades ju redan i fredags, dessutom) och sen samling och fika och arbetsbefrielse. Konstig känsla, märklig. Trodde inte jag skulle gråta, gjorde det ändå. Fast mest är jag glad! Det är skönt, att det är över. Det tyckte tydligen min kropp också, förresten. Men vi kommer dit.

Efter jobbet gick jag hem, bloggade lite och plötsligt ringde telefonen. Eftersom det var ett nummer jag inte kände igen tänkte jag att det nog var en telefonförsäljare. Den otroligt snabba omställning jag var tvungen att göra i huvudet när jag svarar och personen i andra änden säger “Jag ringer från Dagens Opinion, får jag intervjua dig?”

Här kan ni iallafall läsa intervjun, tycker att den blev ruskigt bra. Ja, jag är nöjd med mig själv för jag tycker jag framstår som ytterst klok! Vilket jag är, så det är kanske inte så märkligt… 😉

Sen åkte jag och Moderskeppet upp till skoaffär’n för att byta mina spikskor. Skor med spik i sulan, alltså. Kände hur huvudvärken kom krypande och när jag väl kom hem igen på kvällen var den så kraftig att jag mådde illa. Har vid det här laget lärt mig att skilja på huvudvärk och huvudvärk och den här kom garanterat från käkarna. När jag är stressad biter jag nämligen ihop käkarna grymt hårt och när stressen väl släpper så får jag superdupermegaont. Gick således och la mig tidigt (klockan nio!) och sov i nästan tretton timmar. Wow, kan inte minnas sist jag gjorde det men SKÖNT var det!

Idag har jag inte gjort något jätteviktigt, började jag tänka, men jag har iallafall skrivit två inlägg till IRM. Ett av dem, det som släpps ikväll, är nog det bästa jag skrivit hittills. Jag är mycket nöjd. Inte för att försöka hajpa det, men alltså… GRYMT bra inlägg. Mohahahaha…

Jag har också bokat biljett till Göteborg idag så om en vecka åker jag, och blir borta en vecka. Jag ska självfallet hälsa på ett stycke F, men hinner nog ses om någon annan vill få min autograf eller sådär…
Imorgon kommer det kanske ett lite mer givande inlägg här. Vad vill ni att jag ska skriva om? Önskemål är alltid välkomna. Annars kommer nästa del i serien om mitt drömsamhälle.

Ända in i…

Så var det över. Slut. Finito. Fyra år på 118100 till ända, och inte bara det utan hela 118100 i Östersund är till ända. Det har varit fyra omtumlande år för mig. Fyra år med de mest fantastiska medarbetare man någonsin skulle kunna önska sig! Jag tror vi till stor del förts ovanligt nära varandra av de många uppförsbackarna. För man kan säga mycket om vår arbetsplats, men det har knappast varit en dans på rosor alla gånger.

Det har hänt så många gånger att jag gråtit på jobbet. Ibland av trötthet, ibland av uppgivenhet, ibland av renaste ilska. Jag har varit med om att folk jag respekterat, litat på, högaktat, har ljugit mig rakt i ansiktet utan att ens skämmas för det. Jag har varit med om att folk gått bakom ryggen på mig, på oss alla. Att vi blivit behandlade som robotar, blivit vaktade varje minut och varje sekund. Men alltid har det funnits någon som funnits där, kramat om mig, stöttat och lyssnat. Tack! Ni vet vilka ni är.

Men det har såklart funnits så, så många ljuspunkter också! Alla underbara kollegor, jag kommer verkligen sakna er så! Vårt härliga SPA-gäng såklart, även om vi började splittras redan för flera år sedan. Nattgänget, er har jag saknat sedan vi började på dagtid för det är inte riktigt samma sak, eller hur? Jag kommer sakna att diskutera kunder i Pandion, kommer sakna de där spontana utropen av frustration eller glädje över vissa kunder, jag kommer sakna alla skratt. Kommer sakna att springa ihop med någon i köket, byta några ord och gå tillbaka till platsen lite gladare.

Jag kommer sakna mina fackliga uppdrag, så himla mycket. De har format och stärkt mig. Inte alltid har det varit en positiv upplevelse men det har lärt mig så mycket. Alla mina fackliga kamrater, styrelsen och resten – fytusan vad bra vi är! Jag hoppas att ni alla bär med er det fackliga engagemanget och intresset till nästa arbetsplats.

Jag vill också passa på att rikta ett tack till vår personalchef. Visst, han har haft lite mycket i den där “att göra”-högen som inte blivit gjort, men jag tror uppriktigt att han alltid försökt och att han alltid gjort sitt bästa för oss. Det har sagts mycket om honom, det vet jag. Jag hoppas att de flesta av er ändå lyssnat på mig och förstått när jag sagt att han inte är något monster. Han är bra.

Detsamma gäller för våra gruppchefer. Vi har haft våra ups and downs, men de har verkligen ställt upp för oss senaste tiden. Ni vet väl det va, hur mycket de jobbat med avvecklingen för att den ska gå så smärtfritt som möjligt? Den allra största kram vill jag ge till er tre! Detsamma gäller för våra kära schemahäxor! Och tack särskilt A-L för att du alltid haft en kram och några snälla ord till mig när jag behövt det. För att du alltid gjort vad du kunnat – inte bara för mig men för alla. Jag tror jag talar för alla mina kollegor när jag säger att du är, och alltid kommer vara, en guldklimp. Lyllos dina framtida kollegor!

Och ni, kära medmäklare. Ni som suttit bredvid mig och sagt “Välkommen till..” om och om och om igen varje dag. Vissa år ut och år in men alltid med ett leende. Jag är avundsjuk även på era framtida kollegor för ni är så grymma, hela bunten. Jag är också övertygad om att vi kommer träffas igen, eller hur?

Nu väntar nya äventyr. En epok har gått i graven, för att uttrycka sig lite dramatiskt. Ända in i kaklet, och mycket mycket längre ändå. Jag kan med all säkerhet säga att jag aldrig kommer få jobba på en likadan arbetsplats – både på gott och ont.
Stor kram på er, allihopa!

Bara lite tankar

Här sitter jag, med blodröda naglar och utsikt över fjällen där solen sakta går till sängs. Det ligger ett skimmer av sensommar över staden och söndagslugnet märks främst på att grannen inte har fest. Ur mina högtalare ljuder den där låten som var min och L:s låt. L, min bäste vän när det begav sig. Min snygga Stockholmskompis som jag gick hand i hand med över torget i Bagarmossen.

Jag tar en klunk kaffe – ekologiskt snabbkaffe från ICA – och funderar lite på det här med livet. På alla människor som passerar. Vissa minns jag så väl och saknar så innerligt. Tänker på hur det hade kunnat bli om vår vänskap hade bestått. Kan inte låta bli att le när jag, som ofta sker, tänker på V. Som jag sov tätt ihopslingrad med på en knölig madrass nånstans i Stockholm. Aldrig någonsin har jag sovit så gott i någons sällskap, kanske för att det verkligen inte var annat än vänskap. Inga förväntningar, inga krav, inga regler. Varför vi tappade kontakten? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att han fick mig att må så otroligt bra.

Vissa människor måste man dock släppa taget om, även om det gör ont. Vissa glider man ifrån, vissa springer ifrån en och man står kvar bakom som ett frågetecken, vissa kastar man ut och slämmer igen dörren bakom dem så det ekar i flera år. Varför jag tänker på det här just nu? Kanske för att jag nu får säga hejdå till vissa av mina kollegor. Kanske för att hösten börjar smyga in mellan sommardagarna. Kanske för att jag gillar att älta. Kanske bara för att det är tryggt och skönt att skriva lite om något jag vet, något jag inte behöver reflektera över. Bara låta fingrarna, med de blodröda naglarna, spela över tangenterna och se hur ord växer fram på skärmen. Knappt ens medveten om vad jag skriver.

Och nu skiner solen in genom fönstret. Målar persiennränder på mina blåblommiga gardiner. När jag tittar ut på den lilla bit himmel jag ser genom fönstret är den dock nästan svart. Om en stund börjar det nog hällregna men nu, just nu den här lilla stunden, är det gyllengult solsken som finner mitt lilla hem. Bra så.

I love the fack!

Nu när jag har kort tid kvar innan oundviklig (typ) arbetslöshet har jag av naturliga skäl tänkt väldigt mycket på det här med A-kassa. Hur glad jag är att den finns, hur förbannad jag är på att den är såpass kass den ändå är idag. A-kassan är en fantastisk idé för den gör att jag har råd att vara arbetslös. Den ser till att jag inte desperat måste ta första bästa jobb för att kunna överleva. Jag kan inte förstå hur man kan se något negativt i detta. För i grund och botten handlar det om det fackliga löftet:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det handlar om solidaritet. Solidaritet är hela grunden till den svenska modellen och det är så sorgligt att se folk försöka montera ner, förstöra och rasera. Vi har otroligt mycket i Sverige som man är avundsjuk på i andra delar av världen. Kollektivavtal är en sådan sak, A-kassa är en annan. Båda är verktyg för att se till att lönerna hålls över slavlöner, att vi har drägliga arbetsvillkor, att vi har rättigheter och möjligheter på våra arbetsplatser. Jag är lyckligt lottad över att vara född i Sverige. Det är du också. Och utan den svenska fackliga rörelsen hade du kanske inte haft:

Semester, semesterlön, övertidsersättning, avtalspension, föräldralön, försäkring på arbetsplatsen, a-kassa, OB, föräldraledighet, löneförhöjning, hjälp och stöd på arbetsplatsen, hjälp med förhandling och mycket, mycket mer som du säkert sällan tänker på.