Archive | October 2012

Det sista, allra sista, jag tänker skriva om detta.

Läser mitt senaste inlägg och vill kräkas. Vill resa tillbaka i tiden, slå mig själv i bakhuvudet med något hårt och vråla “SKÄRP DIG FÖRFAN!” i mitt eget öra. Seriöst? Alltså vaddå:

Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?

 

Lol. Orättvisa. Ska vi prata om orättvisa, kära jag? Orättvisa är att ha bestämt sig för att aldrig mer bli kär, aldrig bejaka sina känslor, aldrig ge vika, aldrig visa sig svag. Orättvisa är att träffa någon som bryter ner ens försvarsmurar, nöter ner dem sakta men säkert tills man står där med hjärtat och tillit och jävla KÄRLEK i sin förbannade hand och säger “Här, varsågod, ta det!”. Orättvisa är när den personen tittar på en och ba “meh. vill inte ha.” och med ett ryck på axlarna går vidare.

DET kära jag, det är orättvisa. Usch. Jag vill åka tillbaka i tiden, inte bara till innan jag skrev förra äckliga vidriga inlägget (VARFÖR har jag gett dig så många ord? Varför?) utan till innan den där stunden då jag lät mig själv vackla. Jag var starkare själv. Jag var helare själv. Min hals var inte tillsnörd av tårar, min mage möttes inte av slag efter slag när jag ser vad du skriver och ser att jag inte ens tycks ha funnits i ditt liv och jag ser att jag var en INGEN. Bah. Usch. Blä. Aldrig, aldrig igen.

Och nu får du inga fler ord från mig. Nu är det slut. Hade du bara varit ärlig. Hade du bara hållit ditt löfte. För såklart, det är inte ditt fel att du slutade känna saker, att du gav upp att ens börja känna något. Däremot är det ditt eget jävla fel att du höll käften så länge, att du ljög för mig när du sa fina saker, att du ljög för mig när du planerade saker. DET gör mig förbannad. Och DET fråntar dig rätten att få mer energi, uppmärksamhet och fler ord från mig.

Hejdå.

Advertisements

Promenad i regnet, tillsammans – på avstånd.

Regnet som små blöta spikar mot mina kinder. Blundar jag skulle det lika gärna kunna vara snö. Det blåser, så det känns kallare än vad en termometer skulle visa. Händerna nerkörda i fickorna på min Fjällbrynt-jacka, halkar då och då till på eldgula blöta höstlöv och tänker.

Jag kan inte gå någonstans i den här staden utan att minnas. På min promenad går jag förbi parken där jag satt en sommar och trodde att jag var kär. Vi hade sönder varandra, i så många omgångar att jag inte kan räkna. Jag är tacksam för att efter allt kaos så blev någon typ av vänskap kvar. Men kär? Nej, jag var kanske inte det.
Jag går också på samma gångväg som jag gick på med min dåvarande pojkvän, grälade högljutt om politik. Jag trodde jag var kär då också. Det enda han lämnade mig med var nedbruten självkänsla. Med vilje undviker jag ställen som manar fram minnen av Honom, den tredje, Aset. Den som lämnade mig totalt berövad på förmågan att kunna lita på någon annan än mig själv.


Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?

Jag vet inte hur man gör. Hela den här grejen känns som att kasta sig ut på den djupa änden av en bassäng fastän man inte riktigt vet hur man simmar. Flaxa och sprattla för att hålla sig över ytan. Försöka hålla sig lugn. Fortsätta andas. Jag vet inte hur man gör!

Men jag lär mig. Dag för dag, för varje vaken stund, för varje tanke och varje panikfylld tår – jag lär mig. Därför vill jag nu också, mer än något annat nästan, flytta neröver så jag får se om det funkar även på nära håll. Jag vill vara på pussavstånd. Det är det enda sättet för mig att lära mig att simma.