Det sista, allra sista, jag tänker skriva om detta.

Läser mitt senaste inlägg och vill kräkas. Vill resa tillbaka i tiden, slå mig själv i bakhuvudet med något hårt och vråla “SKÄRP DIG FÖRFAN!” i mitt eget öra. Seriöst? Alltså vaddå:

Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?

 

Lol. Orättvisa. Ska vi prata om orättvisa, kära jag? Orättvisa är att ha bestämt sig för att aldrig mer bli kär, aldrig bejaka sina känslor, aldrig ge vika, aldrig visa sig svag. Orättvisa är att träffa någon som bryter ner ens försvarsmurar, nöter ner dem sakta men säkert tills man står där med hjärtat och tillit och jävla KÄRLEK i sin förbannade hand och säger “Här, varsågod, ta det!”. Orättvisa är när den personen tittar på en och ba “meh. vill inte ha.” och med ett ryck på axlarna går vidare.

DET kära jag, det är orättvisa. Usch. Jag vill åka tillbaka i tiden, inte bara till innan jag skrev förra äckliga vidriga inlägget (VARFÖR har jag gett dig så många ord? Varför?) utan till innan den där stunden då jag lät mig själv vackla. Jag var starkare själv. Jag var helare själv. Min hals var inte tillsnörd av tårar, min mage möttes inte av slag efter slag när jag ser vad du skriver och ser att jag inte ens tycks ha funnits i ditt liv och jag ser att jag var en INGEN. Bah. Usch. Blä. Aldrig, aldrig igen.

Och nu får du inga fler ord från mig. Nu är det slut. Hade du bara varit ärlig. Hade du bara hållit ditt löfte. För såklart, det är inte ditt fel att du slutade känna saker, att du gav upp att ens börja känna något. Däremot är det ditt eget jävla fel att du höll käften så länge, att du ljög för mig när du sa fina saker, att du ljög för mig när du planerade saker. DET gör mig förbannad. Och DET fråntar dig rätten att få mer energi, uppmärksamhet och fler ord från mig.

Hejdå.

Advertisements

2 responses to “Det sista, allra sista, jag tänker skriva om detta.”

  1. Marcus (@SweRimo) says :

    Du Anny, vi är två!

    Det man kan konstatera är att kärleken är en social konstruktion. Det värsta med den är att ger man kärleken på rätt sätt dvs ger man kärlek i överflöd blir man för självklar för den andra och därmed snabbt ett “andrahandsval” eftersom man alltid kan falla tillbaka om det nya inte skulle va bättre.

    Hade vi levt med full information och kunnat läsa partnerns tankar, hade vi kanske haft en annorlunda situation. Så länge den möjligheten inte finns kan man bara konstatera att man aldrig ska ge sig in i kärleken på rätt sätt utan på fel sätt. Dvs, man ska ta kärleken för vad den är, en social konstruktion.

    Eller vad tror du själv?

    Jag har konstaterat att jag aldrig ska bli kär, alltid vara passiv och aldrig ge mer än jag får. Att bygga upp ett skydd från början och spela det spel kärleken är, om man väl vill gå in i spelet.

    Nä, tacka vet jag singellivet! Då är man trygg och mår bra! 🙂

    Dina motgångar styrker dig. Tänk så och försök gå vidare!

    Eller lever du med annan tro? Har själv sett för mkt tragik bakom kärlekens konstruktion att tron på den är lika med 0.

    Kanske inte så mycket pepp men desto mer sympati. //Swerimo

    • annyberglin says :

      Hej Marcus! Förlåt att jag inte svarade. Det beror inte på att jag ignorerar dig, utan på att jag låtit bloggen vila ett tag. Alltså har jag inte heller kollat kommentarerna…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: