Archive | December 2012

Året som var – framtiden är nu!

2012 är snart slut. Herrejösses vilket långt år det har varit. Ändå har tiden gått så fort? Har nog aldrig haft ett så intensivt, omtumlande och händelserikt år.

Var ska jag börja? I december 2011 kanske, när jag blev sjuk och var sjuk i nästan två månader. Skräcken när jag tappade känseln i halva kroppen och läkaren bara fnyste. Ångesten när jag aldrig blev frisk, när jag hostade så jag nästan kräktes, när det satte sig på balansnerven och jag inte kunde gå. Det ofantliga lättnaden när jag äntligen fick träffa en läkare som fattade att jag var sjuk på riktigt och faktiskt tog blodprover. Tacksamheten över att bo i ett land där jag knappt behöver betala för sjukvården, där jag kan få tag på medicin och bli frisk igen.

Nånstans här i krokarna drog vi igång med IRM. Ett projekt som vi la ner, och fortfarande lägger ner, ofantligt mycket tid på. Min prestationsångest i början var inte nådig! Jag kunde sitta i flera timmar och jobba med ett inlägg. Ändra en punkt här, ett ord där. IRM har gjort mig förbaskat säker i mitt skrivande. Den där prestationsångesten är inte helt borta, och det hoppas jag att den aldrig kommer bli, men nog är den mycket lindrigare. IRM, vår lilla bebis. Som växt fortare än vi någonsin kunde ana. Snacka om att det varit en åktur! Med debattartiklar publicerade i ETC Göteborg, Aftonbladet och DN, ett reportage i TV4 och fler omnämningar i media än vad jag kan räkna kan vi nog säga att det gått bra för oss i år.

irmbild

Sen då? Sen blev det tidig vår. Jag blev utsedd till ombud för SEKO på LO-kongressen. Samtidigt haglade knivarna över min rygg. Folk försökte uppriktigt få mig utslängd ur mitt eget fackförbund. Smidde ränker bakom min rygg, spred skitsnack, samarbetade för att bli av med mig. Idag kan jag kanske förstå varför även om jag inte blir förbannad bara jag tänker på det. Just då… just då ville jag bara lämna den fackliga världen och smita. Skydda mig själv. LO-kongressen blev på många sätt min räddning. Inte bara det att jag slapp iväg från de som ville mig ont, utan jag träffade människor som peppade och stöttade. Som berättade sanningar för mig och som höll mig i handen. Jag börjar nästan gråta av tacksamhet när jag tänker på samtalet jag hade med två medlemmar ur vår förbundsstyrelse, två personer som lyssnade och förstod. Och förklarade för mig att det jag hade hört om ett potentiellt uteslutningsärende mot mig… det var helt enkelt inte sant. DEN lättnaden!

Hela den perioden präglades ändå av det sveket, den konflikten, som jag upplevde på nära håll i min fackliga organisation. Att få bli kongressombud var, som sagt, räddningen för mitt fackliga engagemang men… då kom förstås nästa smäll. Via Facebook får jag reda på att jag kommer bli uppsagd. Sämsta sättet att få reda på en sån sak. Fytusan, det var inte roligt någonstans. Dock viss ironi i att den första jag diskuterade det hela med var Erik, som nu är min handledare. Men vi kommer dit, så småningom.

Beskedet om att kontoret skulle läggas ned lade förstås ett ganska grått filter över kongressen men jag tycker ändå jag gjorde det bästa möjliga av det. Jag var aldrig uppe i talarstolen, men jag gjorde nytta ändå. Och jag träffade människor, knöt kontakter. Fick vänner. Lärde mig enormt mycket och mitt fackliga engagemang växte och fördjupades.

kongressbild

Efter kongressen var det tillbaka till vardagen – åtminstone ett tag. Sedan så småningom, dags för Almedalen. Jösses vilken vecka. Omtumlande och jobbig och läskig och jag har inte känt mig så vilsen på flera år. Men jag hade bra sällskap och det fanns gratis vin s’att… jag ska inte klaga i onödan. Plus att jag, även där, träffade en mängd göttiga människor!

almedalenbild

Sen då? Jag hade semester, det regnade mest, jag gjorde säkert inget vettigt. Jag träffade Fabian som blev min pojkvän, som jag föll alldeles löjligt mycket för och blev fjantkär i. Som jag hade kunnat tänka mig att dela mitt liv med, som jag tänkte var en människa som alltid skulle finnas vid min sida. Jag åkte till Runö och saknade honom, önskade att han skulle vara där, vara nära. Jag varvade förälskade dikter med seminarium med dans med kurs med ASTA KASK (tack Roger!) med saknad med töntiga kärleksdrypande SMS. Det var en fin helg. Sedan kom Fabian upp till Öset, vi satt nere vid sjön och kysstes. Jag var så, så kär.

sommar

Sen blev det höst och vi jobbade sista veckorna på 118100. Såklart var det JAG som tog absolut sista samtalet och var den allra sista på vårt kontor som fick svara “Välkommen till 118100, hur kan jag hjälpa dig?”. Jag kan inte påstå att jag sörjer så värst. Det var nog, på många sätt, bäst det som skedde. Även om jag saknar (de flesta av) mina underbara kollegor!

bilden

Sen kom den alltså: Arbetslösheten. Den krypande klådan av tristess. Av att känna sig mindre värd. Känna sig överflödig. Att det var under den här perioden saker gick åt helvete med mitt kärleksliv gjorde inte saken bättre. Klumpen i magen när jag började förstå att något var fel. Tårarna, alla de jävla tårarna. Jag hade konstant huvudvärk. Jag grät varje ensam sekund. Hulkade. Låg i fosterställning. Sen tog det slut och jag visste inte var jag skulle ta vägen för det gjorde så ont. Det var inget långt förhållande, många har säkert svårt att förstå varför det tog så hårt. Men jag hade byggt upp så tjocka, bra försvarsmurar som han lyckades riva ner. Jag var försvarslös och något gick sönder när han svek sitt viktigaste löfte till mig.

Men, man tar sig ur alla gropar om man inte är rädd för att bryta av några naglar. Jag tog mig upp, det svider fortfarande att tänka på det men smärtan finns inte kvar på samma sätt. Naglarna har till och med växt ut igen – det har även mina skyddsmurar.

Och nu… nu är jag på ett bra ställe. Jag gör praktik på SEKO:s kommunikationsenhet och har aldrig känt mig så nyttig, behövd och duktig. Jag får utvecklas varje dag, jag lär mig saker, jag lär ut saker. Att helt plötsligt vara en person man både lyssnar och litar på – det är helt magiskt! Jag känner dessutom, för varje dag, att jag hittat vad jag vill syssla med i framtiden. Så hemskt gärna i kombination med facket, mitt engagemang, såklart. För det vill jag aldrig, aldrig riskera att mista igen.
Årets BLÄ:

  •  Alla hot och nedsättande kommentarer jag har fått.
  •  Svikna löften.
  •  Att Jakke blev sjuk, så sjuk under hösten!
  •  DDOS-attackerna på IRM. Morr!
  •  Att älskad familjemedlem fick dystert sjukdomsbesked.

Årets YAY:

  • IRM replikerar Jimmie Åkesson på DN Debatt!
  • Min praktik på SEKO.
  • Att mammas fot blev bättre, tack vare en vurpa…
  • Alla som stöttat, peppat, uppmuntrat och burit mig när det känts tungt!
  • Att Jakke blev frisk igen! ❤

Nu är året slut, säkert har jag missat något och säkert har jag förträngt något. Jag ser fram emot ett 2013 som kanske inte behöver vara lugnare – men helst innehålla färre dystra besked. Nyår firar jag med Moderskeppet och djuren på Ön, på onsdag åker jag tillbaka till Stockholm och ja, jag längtar. Det finns så många fina där nere som jag vill träffa mer!

Gott nytt år kära kamrater, nästa år fortsätter kampen för ett mer tolerant samhälle!

2012

Advertisements

Ta kampen, SD: Sluta försvara hatet!

Idag skriver Åsa Linderborg en alldeles fantastiskt stark text i Aftonbladet. Hon berättar om det hat, och de hot, hon fått ta emot sedan tidningen började granska diverse högerextremistiska sajter. Hon beskriver hoten om våldtäkt, hoten mot hennes familj och anhöriga, oviljan att prata om det för det ÄR ju inte så farligt egentligen – försöker man trösta sig med. Vissa av hoten som Linderborg beskriver tycks ingå i nån slags högerextremistisk hat-mall, för jag har fått dem också. Jag har sett andra kvinnor få dem. De är inte ovanliga. Däremot är de ett enormt hot mot yttrandefriheten och vår demokrati.

Hot, hat, nedsättande kommentarer, allvarliga försök att tysta kvinnor. Det här är något vi måste prata om mer. Och mer och mer och mer. Det funkar inte att läsa en text, en ledare, en debattartikel en gång i halvåret. Vi måste prata om det ofta. Vi måste uppmuntra varandra att säga ifrån. Vi måste stötta varandra, finnas där för varandra – och vi måste prata om det.

Att en av sajterna som har granskats av Aftonbladet är Avpixlat är inte särskilt konstigt. Det är ändå Sveriges troligtvis mest kända högerextrema sajt. Sverigedemokraternas favoritblogg har ett klimat i kommentarerna som ibland är hotfullt, men nästan alltid är hatiskt. Det är i princip omöjligt att hitta ett inlägg på Avpixlat som inte har någon typ av hatisk kommentar under. Flertalet gånger har jag i kommentarsfältet sett hot mot kvinnliga journalister och opinionsbildare. Att Avpixlats (chef?)redaktör Mats Dagerlind själv inte känner några hinder att ge sig på unga kvinnor på Twitter och försöka trycka ner dem psykiskt, det förvånar inte men är väldigt talande.

Avpixlat, som av SD:s ordförande Jimmie Åkesson blivit beskriven som “en sund del av internet”.

Jag hoppas nu, hoppas innerligt, att Sverigedemokraterna kommer ta avstånd från Avpixlat. Att ett riksdagsparti ställer sig bakom en rasistisk och kvinnofientlig blogg på det här viset är skrämmande. SD-företrädare pratar ofta om kampen för demokrati och yttrandefrihet. Varsågoda – här finns en kamp för er att ta tag i. Ställ er upp och försvara Sveriges kvinnor. Ställ er upp och ta avstånd från Avpixlat och andra högerextremistiska sajter på internet. Ni har försvarat Avpixlat länge nog – försvarat bloggen som lade ut en opixlad övergreppsvideo och därigenom hängde ut en oskyldig ung kvinna. Bloggen som öste rasistisk dynga över en 14-årig tjej på Lucia. Bloggen vars kommentarsfält är infekterat av rasism, kvinnofientlighet och hat.

Kom igen nu. Visa att ni bryr er om demokratin.
Ta kampen, SD.
Ta avstånd från skiten.

 

 

 

Solidaritet – eller “VAD HÅLLER VI PÅ MED?”

Få kan ha missat att jag är engagerad i arbetarrörelsen. Att jag varit fackligt aktiv senaste fyra åren, cirka. Få kan heller ha missat att jag är en sån som har gott om åsikter, tankar och gärna tycker till om saker (Jag är en sån jobbig jäkel som alltid lägger mig i, alltså). Jag anser att fackföreningsrörelsen, främst då LO, har många förbättringsområden. Ett är dock, enligt mig, viktigare än resten och just nu ganska akut.

Senaste året har mitt engagemang i antirasistisk opinionsbildning ökat. Inte så märkligt kanske, då jag är skribent på IRM. Det funkar liksom inte att skriva på en SD-granskarsajt utan att också lära sig en hel massa om rasism på vägen. Jag har lärt mig saker på egen hand, jag har läst mig till saker men det som gett mig mest är alla möten. Att träffa människor som kan berätta för mig hur det funkar det här med tolkningsföreträde (Hej hej Kawa om du läser det här) och som ger mig nya vinklar på verkligheten. Som putsar mina omvärldsgranskarglasögon och örfilar mig (fast vänligt) så att jag skärper till mig lite.

För det ska alla vara medveten om, det finns inga människor som är fullkomliga och perfekta. Alla har fördomar, alla kan göra fel och tro det eller ej – alla kan uttrycka sig rasistiskt. Frågan är snarare om man gör det med vilje? Och om man får det påpekat för sig att “Örrödu, lägg av meredära!” hur man reagerar. Är det liksom “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och fräsande visa tänderna, eller har man förmågan att ödmjukt acceptera att man gjort något fel och istället säga förlåt, jag ska försöka göra bättre i framtiden?

Men, vad har då det här att göra med arbetarrörelsen? Jo, för varje gång jag lärt mig mer om antirasism, utökat min kunskapsbas, fått mina glasögon putsade (och min kind örfilad…) så har jag också insett detta: Vi i LO har lång, lång väg kvar att gå när det kommer till antirasism. Jo, vi HAR det. Vi gör mycket bra idag men vi kan bli bättre och jag ser att förbättringar också sker. Det genomförs projekt runtom i våra förbund, och arbetet går framåt.

Men! Jag tror vi missar något. Något stort, viktigt, avgörande.  Jag tror att vi alltför många gånger säger “Rasism är dåligt” men missar nyanserna. VAD är rasism? VARFÖR är det dåligt? Och, det som jag önskar hela världen kunde lära sig och leva efter: VEM är det som avgör om hen är kränkt eller inte. Är det hen som upplever sig kränkt – eller du som står utanför?

Jag hoppas verkligen att så mycket krut som möjligt läggs i LO:s och förbundens antirasistiska projekt i framtiden. Jag blir närapå gråtfärdig när jag gång efter annan ser förtroendevalda som “gillar” rasistiska, främlingsfientliga och hatiska sidor på Facebook. Hur de delar statusuppdateringar plockade direkt från hatsidor som t.ex Avpixlat.

Lika ont gör det i mig att se att det nästan aldrig är någon facklig som reagerar. Att ingen bemöter det, frågar “Hur tänker du nu?”, att ingen ifrågasätter eller säger ifrån.

Det allra, allra värsta, det som får mig att hänga med huvudet och för en stund faktiskt undra vad fan det är som händer, det är när jag väljer att bemöta förtroendevalda fackmänniskor och ställa den där enkla frågan: “Hur tänker du nu?” och bli bemött med… “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och vilt fräsande. Det senaste året har jag blivit blockerad av fackligt förtroendevalda människor – av den enkla anledningen att jag ifrågasätter deras rasism.

Det gör mig arg, för det ska inte hända. Kanske särskilt inte i vår rörelse för i den är det inte värdigt att rasism finns från första början. Och i de fall någon uttrycker sig rasistiskt – då ska man kunna ifrågasätta detta. Det handlar om värderingar. Det handlar om fackets kärna.

Det handlar förfan om solidaritet.

 

 

#Luciarage – eller “Signade Lågors Vakt Skydd Åt Oss Bringar”

Idag är det Lucia. Ljus i håret och tindrande ögon och glada barn med pepparkakssmulor runt munnen. ELLER så är det åter ett tillfälle för folk att flippa totalt och bete sig som att jordens undergång knackar på dörren och ber om en lussekatt OF DOOM.

Det började redan häromveckan då diskussionerna rörde pepparkaksgubbars vara eller inte vara i ett luciatåg. Att barnen inte fick klä ut sig till pepparkaksgubbar var “PK som gått för långt” och “moralpanik” och allt vad folk hävde ur sig. Nu visade det sig ju att det kanske inte var riktigt sådär jättelämpligt att basera ett helt drev på EN förälders uttalande, utan att man kanske bör fråga skolan också. Men, nog om dåligt omdöme i tidningsbranschen och mer om luciapaniken. På min facebook har jag idag hittat den här statusen:

Bruna pepparkaksgubbar, röda tomtar, vita lucior, gula lussebullar, svarta russin, tjocka snögubbar… Hur kan nån känna sig kränkt då alla färger och former finns representerade???

Men JÖSSES? Vems uppgift är det egentligen att avgöra “rätten” att känna sig kränkt av något? Jag skulle spontant vilja påstå att det är den som är kränkt som äger den rätten. Att folk som inte påverkas roffar åt sig tolkningsföreträdet på det här sättet tycker jag är minst sagt deprimerande. Just den här statusen är också obehaglig eftersom den avfärdar i princip alla former av diskriminering. Om man säger till ett skolbarn “Du får vara snögubbe för du är tjock” – är det då fel av barnet att känna sig kränkt över detta? Det är ju exakt samma sak som att säga “Du får vara pepparkaksgubbe, för du är brun”.

Men så kan man inte sägaaaa, det är inte samma saaaak, att säga att nån är tjock är ju ELAKT!“, tjöt massorna i kör.  Mjo, men tänk så här: Det kan faktiskt uppfattas som elakt att påpeka någons hudfärg också. Att peka och säga “Du ser inte ut som resten av klassen så nu ska vi skilja ut dig riktigt ordentligt från mängden” kan för många uppfattas som direkt stötande. Precis som många inte bryr sig. Men åter igen: Det är den som känner sig kränkt, illa behandlad, mobbad, diskriminerad som äger rätten att säga att det är fel. Och det ska fan i mig inte ifrågasättas med dynga av typen “kränkthet faktiskt föder fler fördomar, johooo så ääär det“.

Jag kommer aldrig kunna förstå varför det är så svårt för vissa att förstå och acceptera att man kanske inte har gjort rätt? Vad SITTER det i?  Varför, varför, varför är ni så himla sugna på att slita åt er tolkningsföreträdet och sen skrika som stuckna grisar när någon snällt ber att få tillbaka det?

Sen finns det förstås också de som totalt spårar ur och kommenterar på Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bloggar:

luciarageRimligt.

Men, det finns hopp! För vår favoritrasistblogg Avpixlat har tydligen lämnat sin “publicistiska” idé (att vara hatiska mot utlandsfödda i allmänhet och muslimer i synnerhet) och satsat på något slags humorperspektiv istället. De har nämligen också publicerat ett inlägg om luciatåg. Vad som är roligast vet jag inte: Att de rasar över att en -kristen- skola har “förbjudit” tomtar i luciatåget, eller att de förfasas över att ICA inte längre säljer pepparkaksgubbar. Just det där med pepparkaksgubbarna är nog kanske mest fascinerande då ingen tycks komma ihåg att det gått att köpa pepparkaksgubbar på ICA – någonsin. Avpixlat blev mer som “Snedpixlat” i det här fallet…

Men ja, att Lucia tydligen är viktigare än att en nazist tagit plats i Lidköpings kommunfullmäktige står ju ganska klart. Det senare har inte på långa vägar rört upp lika mycket känslor. Och att en luciasång görs om till en rapsång i SVT:s luciafirande är uppenbarligen, enligt inte bara SD-sympatisörerna och Avpixlat-kommentatorerna, det värsta som hänt sedan… ja sedan TIDERNAS BEGYNNELSE. Typ. Iallafall enligt Twitter…
Nåväl. Vill bara avsluta med en önskan,  den enda julklapp jag vill ha i år: Nästa gång ni är på väg att skrika “MEN VAR INTE SÅ LÄTTKRÄNKT!” så snälla, snälla, snälla tänk efter en gång till. Fundera en sväng på om det är så svårt för dig att istället säga förlåt och försöka utvecklas som människa.

 

(M) hjärta (SD)?

2010 infördes ett försörjningskrav i Sverige. Det innebär att en person som har uppehållstillstånd måste visa att hen har både jobb och boende innan en make/a kan komma till Sverige som anhöriginvandrare. När Moderaterna nu börjar hinta om att de vill skärpa kraven för anhöriginvandring tycker jag det känns passande att i min tur hinta om att deras politik börjar likna SD:s.

Jag säger inte att de är samma lika, men skrämmande likheter börjar dyka upp när Tobias Billström pratar om att kraven måste skärpas, något som både KD och MP protesterat mot redan tidigare då det riskerar att negativt påverka barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn.

Sverigedemokraterna har lagt en motion i Riksdagen, det tycks vara deras allra längsta motion vilket är föga överraskande när den handlar om invandring. Det som överraskar mig, trots att jag borde vara härdad, är den cynism som genomsyrar motionen. Jag skulle kunna skriva många, många inlägg om denna motion och så kommer det kanske bli men jag koncentrerar mig nu på ett stycke.

Det är det stycke av motionen som handlar om att begränsa anhöriginvandringen och då, som det tycks, främst den i form av att make/a bosatt i utlandet flyttar till make/a bosatt i Sverige. För det första tycker Sverigedemokraterna att ett gift par bara får återförenas och få uppehållstillstånd om de båda har uppnått en viss ålder:

…äkta makar och därmed jämställda personer som önskar återförenas med en härboende make eller maka ska få uppehållstillstånd ska båda parter vara över 24 år gamla.

Förslaget är en del ur SD:s åtgärdsplan riktat mot hedersproblematik och hämtar inspiration från Danmark. Men det är inte det som jag reagerar främst mot, utan det är följande stycke ur motionen:

…den härboende ska dessutom betala en engångssumma, uppgående till ett prisbasbelopp, som ett bidrag till statens utgifter för maken eller makans svenskundervisning och övriga anpassningskostnader.

I år, 2012, skulle det alltså kosta 44 000 kronor för någon att återförenas med sin make eller maka i Sverige. 44 000 kronor är väldigt mycket pengar för de flesta, av vilket man bara kan dra en slutsats: I SD:s Sverige är kärlek inte till för den fattiga.

Men, den främsta frågan nu är kanske ändå vilken väg Moderaterna kommer ta. Det framstår som osannolikt att de skulle kunna driva igenom skärpta krav på anhöriginvandringen utan hjälp av SD. Hur mycket är M redo att kompromissa? Kommer vi för första gången se ett öppet samarbete mellan partierna? Och jag vågar knappt ens tänka mig hur ett förslag framtaget av de båda partierna skulle kunna tänkas se ut, då SD troligtvis inte kommer ge Moderaterna sin röst gratis.