Archive | January 2013

ICA i Kaxås – eller “Vi är vi, inte vi och dom”

Har ni läst eller hört om ICA Kaxås? Ica-handlaren som la upp en bild på facebooksidan och välkomnade de nyinflyttade flyktingarna från Syrien – vilket blev en jättesnackis både på facebook och twitter. Jag har tänkt mycket på det där. För det första så tycker jag det är så enormt fint gjort. Många skulle behöva ta efter, lära sig. För även om bilden och texten på ett sätt pekar ut flyktingarna som något annat, något exotiskt, så finns det en väldigt god tanke bakom. Tänk om fler gjorde så? Tänk om fler tog sig tiden att säga “Välkommen hit”? Varför ÄR det inte fler som gör det?

Det har jag också tänkt på. Vad sällsynt det här är. Att det blev en så stor grej just på grund av det – sånt händer inte. Vi har på något sätt blivit så vana vid att rösterna som höjs är kritiska, skeptiska, kalla. Att man säger “Måste de verkligen komma hit?”. Jag tror många lyssnar på SD just där. De är duktiga på att vara övertygande. Misstänkliggöra det främmande, framställa människor som flyr som något slags hot. Men jag tror också att media har en roll. För hur ofta läser man egentligen något positivt om de människor som flyr till vårt kalla lilla land? Jag har tänkt på det mycket senaste tiden, att det så ofta finns en underton av pessimism även i artiklar som inte är skrivna på Avpixlat. Att invandring, flyktingar, framställs som ett problem. Såklart är “Hur mycket invandring tål Sverige?” ett bra exempel. Ett tydligt tecken på en förskjutning, kanske? Eller ett tecken på att allt är som det alltid har varit.

Jag önskar så att det ska förändras. Att vi ska sluta särskilja på politiska områden. Att vi äntligen ska få en utbredd insikt om att det finns ingen “integrationspolitik”. Det finns bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik… ja ni fattar. Vi behöver inte dela upp oss i “vi och dom”. Ett första steg i det är att acceptera att “dom” kommer hit. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att det är åt det hållet vi är på väg. Vi har inte råd, vare sig ekonomiskt eller mänskligt, att köpa SD:s syn på invandring. Vi kan inte låta SD bestämma hur debatten ska föras. Det är dags att vi tar tillbaka politiken från det lilla, främlingsfientliga partiet och gör något bra istället.

Eller hur?

Advertisements

Mina tankar om näthat – eller “Något måste hända”

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer. Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men också bli förringade, förminskade, bemötas med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Men gör det själv då – eller “Tala är silver, tiga är guld?”

Det har varit ganska lugnt på elaka-kommentarer-fronten senaste tiden. Varit, säger jag för nu verkar de små svpol-liven ha kommit igång igen. Har dock lagt märke till att det finns en stor spridning vad gäller finess hos dessa herrar. För ja, det är 99% av gångerna män som skriver till mig. Vissa väljer att ta den enkla, plumpa vägen:

valkarAtt anmärka på mitt utseende, särskilt min vikt, är något som tydligen är jätteroligt. Vad min vikt har med mina åsikter är väldigt oklart och ärligt talat… är inte tjockis-kommentarer lite VÄL 2012? Nu är det ett nytt år, hitta på något nytt. Bli snälla och trevliga och sansade, till exempel. Det är inte så svårt. Det är bara att låta bli att skriva elaka saker, gömd bakom ett anonym konto. Fler borde testa!

Men vi har också de som TROR att de är lite mer eleganta i sina dissar. Som väljer att istället för att angripa mig för mitt yttre, istället angripa mer personliga saker. Som min jobbstatus:

texjobb

För alla vet ju att jag dagarna i ändan ligger hemma och pillar mig i naveln och ÄTER skattepengar. Eeeeeeller? Nej, riktigt så är det kanske inte. Jag gör praktik som man kan jämställa med ett helt vanligt jobb (fast utan lön…), samtidigt som jag är skribent på en av Sveriges viktigaste politiska sajter (skrytskryt) och dessutom försöker jag ha ett liv. Nåväl, nu spenderas mycket tid framför Twitter, det ska jag liksom verkligen inte förneka för då ljuger jag. Men det betyder inte att jag kollar Twitter JÄMT och svarar på mentions OMEDELBUMS. Särskilt då inte från otrevliga rasister. (Jag tror förövrigt det var samma person som skrivit tweeten ovan som frågade mig  häromdagen om jag “hade tagit mina piller” för jag “verkade lite ostabil”.)

Tycker det är märkligt det där. Hur de inte alls kan bemöta argument eller föra en diskussion. Eller för den delen: hur de inte kan acceptera de gånger då jag inte har tid, lust eller ork med en diskussion. Istället är det liksom full fart framåt-attack, personangrepp och en slev med bajs som ska ösas över mig. Och de undrar sedan varför jag sedan inte vill “ta debatten”? Ta den själv, vettja!

Bonusmaterial
Får man slut på argument kan man visst välja att “ta debatten” så här istället:
tommyämtenmyr2

Upp till kamp – eller “Vi måste våga prata!”

Att SD ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen. Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.
Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

Nej det är inte sant – eller “Sluta projicera!”

Okej så jag börjar väl med en dementi då: Jag har INTE varit otrogen mot F. Jösses. Av alla grejer han kan välja att säga om mig så väljer han det minst troliga.

För jag tror att alla som känner mig minsta lilla vet att när jag är lojal – då är jag lojal. Har jag ett förhållande så är det för att det bara är den personen jag vill vara med. Jag kan inte riktigt moralisera över andra som väljer att vara otrogna för det är deras liv, men jag försöker oftast hålla mig ifrån att vara “den andra kvinnan”. Men det har mer att göra med att jag inte vill bli inblandad i nåt drama.

Jaja, han må väl hantera sina egna brister på något sätt så jag låter honom hållas. Jag litar på att de som väljer att lyssna bara på hans version inte heller är personer jag behöver i mitt liv. Jag litar också på att jag gjort ett såpass bra jobb med att berätta vem jag är och att det gör hans lögner genomskinliga.

Och DET är det sista jag kommer skriva om honom, såvida det inte kommer fram att han försökt sprida fler lögner förstås *ler ljuvt*

Karma – eller jag är så himla lycklig!

Jag är på ett bra ställe i livet.

Jag har en praktikplats där jag både får visa vad jag går för och får utmana mig själv, upptäcka vad jag -egentligen- kan. Jag har fått gott om nya vänner. Jag har fördjupat vänskapen med gamla vänner. Jag springer helt enkelt runt i Stockholm och är GLAD.

Och det ska man veta, att jag är värd det. Efter att ha jobbat på ett ställe där jag blev ständigt misstrodd, bevakad, övervakad så är jag värd en arbetsplats (även om det “bara” är praktik) där jag blir behandlad som den tänkande och kompetenta människa jag faktiskt är.

Efter att ha omgivit mig av människor vars främsta livsuppgift tycks ha varit att sticka knivar i ryggen på mig och trycka ner mig så mycket en människa kan tryckas ner, är jag värd att omge mig av människor som bemöter mig med kärlek och respekt.

Efter att ha haft pojkvänner som varit otrogna, pojkvänner som spridit skit om mig i efterhand trots att det var DE som behandlade MIG illa, efter att ha haft ragg som sett på mig som något katten släpat in… ja, då är jag värd att omge mig av män som tittar på mig och ser mig som en jämlike.  (Det där får ni tolka som ni vill)

Jo, jag är värd det här. Jag är så JÄDRA värd det här.  (Nej, jag gillar egentligen inte att svära i text.)
Jag är tacksam. Och samtidigt livrädd, för jag vet att det snart kan ta slut. Och det… det ger mig ont i magen. Men jag tänker vara glad nu. Lycklig. Trygg i livet, på mitt happy place.