En liten text om kärlek – eller “RÖR INTE MIN KOMPIS!”

07:29. Jag vaknar av att ena barnet i huset skriker. En minut före alarmet, alltid lika snopet på något sätt. Ja, jag tog sovmorgon idag, låg till och med kvar i sängen till klockan 08:00. Kollade igenom Twitter först. Svarade på mentions. Sen in på Facebook och fick som en spark i magen. En person jag tycker väldigt mycket om, som har hjälpt på en hel massa sätt och som är en genuint bra människa – har blivit hotad. Inte bara hen, utan även hens familj. Och jag blir så jävla förbannad. Ledsen. Uppgiven.

Hur lågt måste man inte sjunka för att börja hota folk och deras familjer?

Det här har liksom funnits med i bakhuvudet hela dagen. Jag har varit grinigare än vanligt. Känt mig trött, less. För det är ju inte första gången det händer precis, och inte heller sista. Och jag kan inte låta bli att tänka: Är det mig det händer nästa gång? Är det priset jag måste betala för att ha åsikter – och uttrycka dem öppet?

Och jag tänker på tiden innan IRM. Innan Twitter. Innan någon visste vem jag var. När jag var tyst, skrev kanske på min blogg någon gång då och då, texter som lästes av max tre kompisar. Och jag undrar…var jag lyckligare då? När jag inte behövde börja min dag genom att läsa hur vänner jag bryr mig om blir utsatta för hot, påhopp, rasism, sexism, trakasserier. Innan jag själv blev utsatt, utpekad, påhoppad, uthängd? Nej. Nej jag var inte lyckligare då.

För jag skulle inte vilja vara utan den här resan. Alla människor jag träffat, alla vänner jag lärt känna, allt jag lärt mig. Men det allra viktigaste: Känslan av att jag faktiskt påverkar. Att det finns människor som läst mina texter och börjat tänka på nya sätt. Som valt att lyssna, se, lära sig. Jag hoppas innerligt att det är många som delar den upplevelsen och de känslorna med mig, för det är något som aldrig kan tas ifrån oss.

Och iallafall för mig är det exakt det som får mig att fortsätta uttrycka min åsikt. Får mig att fortsätta skriva, provocera, utmana. Ja, våra motståndare vill att vi ska hålla käft och ge dem all makt. Jag är inte beredd att göra det. Jag är inte beredd att ge upp. Det jag är beredd på är dock detta: Att bära varje vän som blir påhoppad, hålla varje hand som darrar av rädsla efter personliga hot, torka uppgivna tårar när någon skrivit något ovanligt elakt och alltid, alltid höja rösten för att säga ifrån när någon säger eller gör något för att skada någon annan.

Advertisements

Tags: , , , , , , ,

One response to “En liten text om kärlek – eller “RÖR INTE MIN KOMPIS!””

  1. Johan Nilsson says :

    Jag håller helt med dig. Det är extremt svårt och tufft, men ack så viktigt. Fortsätt kämpa! Demokratins röster får aldrig tystna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: