Archive | April 2013

Bloggen har flyttat – eller “anny.se”

Kamrater!

 

Jag har flyttat. Jag tror att ni kommer komma ihåg min nya adress rätt lätt, och om inte så får ni gärna tatuera in den på insidan av handen så ni aldrig glömmer bort mig.

http://anny.se – se så enkelt! Och jag går ut hårt, jag har bloggat om vård till papperslösa. Så in och läs nu. Om ni vill. Det är inget tvång förstås. Men det vore ju roligt. För jag gillar er. Såklart!

Pöss på er!

tn1_nytt_9

Kvinnomisshandel – eller “Men ÄR ni så här okunniga?!”

Jag hade lite svårt att sova inatt, jag vaknade nångång vid fyra-tiden och var klarvaken. Vad gör man? Kollar Facebook såklart. En av mina vänner hade delat den här videon:

Och jag tänkte att “Den kommer nog spridas rätt rejält”. Och jag fick rätt. Jag ser den lite överallt i mitt flöde, på Facebook såväl som på Twitter. Men diskussionen om den har inte riktigt blivit som jag hade förväntat mig. Istället för att diskutera problemet som videon lyfter, alltså kvinnomisshandel, så diskuteras det två andra saker. Den första är om videon är… äkta? Alltså om hon faktiskt har fått stryk eller om det är makeup. Visst, jag har full förståelse för att man vill ställa frågan. Det är nog rätt naturligt? Men egentligen spelar det ju ingen roll. För det första så blir kvinnor misshandlade varje dag – även om videon är “fejk” så ändrar inte det på att många blir utsatta. Det är ett riktigt problem.

För det andra så verkar många argumentera “den är fejk, för ingen misshandlad kvinna skulle fota sig själv dagligen och sedan göra en sån här video”. VA?! Det finns faktiskt ingen manual för hur människor ska bete sig i olika situationer, även om många lever med den illusionen. Det är exakt samma resonemang som när man misstror våldtäktsoffer för “hon var ju och fikade dagen efter” eller “hon gjorde ju inget motstånd, hon hade väl kunnat slå honom?”. Det finns inget rätt eller fel sätt att bete sig på efter ett övergrepp. Så enkelt är det. Kan vi bara enas om det? Märkligt nog har jag nog aldrig hört någon föra samma resonemang när en man blivit rånad till exempel. “Nä, det har nog inte hänt för alltså jag såg att han åt en glass på stan dagen efter…”

Den andra frågan som har diskuterats i samband med videon är “Meh asså, det är väl bara att lämna honom? Hon får la skylla sig själv om hon är ihop med en som misshandlar ‘na…” (Hör ni en dov smäll så är det möjligtvis mitt huvud som exploderar av dumheten). Jag vet inte riktigt, men har vi inte kommit längre än så? Hur svårt är det att förstå att det inte är så enkelt alla gånger..? Det är inte alltid bara att resa sig upp, säga “talk to the hand rövhatt” och lämna någon som misshandlar en. Det är så mycket djupare, svårare, smärtsammare än så. Herrejösses, jag kan faktiskt inte förstå hur folk fortfarande kan vara så okunniga rörande misshandel i en nära relation..?

Nä, jag känner att min tro på mänskligheten fick sig ytterligare en törn idag. Å andra sidan, kanske är det bra ändå? Jag menar, nu får ju jag möjligheten att lyfta frågorna i det här blogginlägget. Men åh, ÅH, vad jag hade önskat att det inte hade behövts. Ska vi drömma om en framtid där det inte kommer behövas? Tja, vad ska vi annars göra… ge upp? Nä. Vi fortsätter kämpa. Vi fortsätter nöta in sakerna jag skrivit om. Vi säger det – igen och igen och igen och igen.

Och sen säger vi det en gång till.

 

 

 

 

Är jag så viktig? – eller “Där ute finns det gott om ormar”

Ska jag bli smickrad eller oroad över att det hålls koll på var jag är, vad jag gör? Väljer nog att inte bli vare sig det ena eller det andra, utan mer… förundrad. Varför är jag så viktig i vissa personers liv? Har jag verkligen så stor påverkan på deras tillvaro?

hållerkoll

Tänk vad många som redan från starten sa “IRM kommer inte påverka, IRM är en fjuttig liten blogg”. Det är inte bilden jag får idag, när jag knappt kan skriva något utan att få respons på det. Både positiv och negativ, såklart. Mest positiv om jag ska vara ärlig och det gör mig så otroligt tacksam för det är ju så jag orkar. Men ändå… jag har inte riktigt hunnit med. Jag har inte liksom förstått att det finns folk som lyssnar på mig, läser mina ord – och som vet vem jag är. På samma sätt har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid att det finns de som vill mig ont.

Varför? För att jag har en annan åsikt. För att jag tycker olika. För att jag inte är tyst om det. Ja, vi har varit igenom det här förut. Jag tänker inte skriva ett likadant inlägg, men jag har funderat på en sak. De som jag häpnar mest över är nog trots allt inte de som kommer med de riktiga hoten, de som skriver hatiska kommentarer eller mail. Nej, de jag är mest oroad över är nog de som faktiskt ser till att göda hatet mot mig. De som håller en rätt så okej ton mot mig, inte går över gränsen, men som ändå gödslar hej vilt med uttalanden och kommentarer som syftar till att framställa mig som en hatisk människa. En ond människa. En människa som förtjänar all skit jag får.

De där människorna som inte kan låta bli att anmärka “Du är mänsklig ändå” när jag skrivit ett öppenhjärtigt inlägg. De som skriver om mig på Twitter, dunkar varandras ryggar och “höhö”-skrattar när de får till en extra spetsig formulering som misstänkliggör mig på något sätt.

“Men, du gör ju samma sak mot SD Anny!” – gör jag verkligen det? Jag tycker det är en otroligt stor skillnad mellan att granska ett politiskt parti och att granska en enskild person. För att inte tala om att när det gäller det som slängs i mitt ansikte är ytterst lite sant. Det mesta är hittepå, enbart till för att någon annan ska plocka upp bollen och slunga lite hat i min riktning. Är IRM:s syfte hat? Nej. Vårt syfte är att visa upp vad SD gör, vad deras företrädare gör och vi hittar inte på. Vinklar? Tja, det gör väl ändå alla, men vi ljuger inte. Om vi var ute efter något slags korståg mot hela SD hade vi hängt ut varje anhängare och sympatisörer. Det hade jag dock aldrig kunnat stå för – då hade jag inte varit med. Jag tror inte att någon skulle komma på tanken ens att starta en sån sajt? Jag hoppas inte det iallafall.

Men riksdagspartier måste tåla granskning. Partier som har representanter i fullmäktige, landsting osv måste tåla granskning. I dagens öppna samhälle där sociala medier och internet är en stor del så är det fritt fram för vem som helst att bedriva den granskningen. Många gnäller och säger “Men ni bevakar ju inte *insert valfri grej/parti/person/händelse* och nej, det gör vi inte. Vi bevakar Sverigedemokraterna. Men det är förstås helt okej för vem som helst att starta en egen sajt för att bevaka… tja, vad man nu finner borde bevakas. Kör hårt, liksom. Det behövs inte ens några pengar för att komma igång!

Nåväl, för att återgå till grunden i det här inlägget: Varför det här hatet mot mig? Varför den här besattheten av mig som person? Är jag verkligen ett så stort hot..? Jag gör bara det som demokratins rättigheter tillåter mig att göra. Vad är så farligt med det? Helt enkelt känns det så här: Hade man inte haft något att dölja, då hade man kanske inte behövt vara orolig heller.

Eller så tycker de bara att jag är awesome men vågar inte erkänna det. *Det kan ju faktiskt vara så…

 

*Fniss.

Älskade vänner – eller “Mitt hjärta är ert!”

Jag satt och funderade på om det inte vore helt underbart med en bloggserie om alla viktiga människor jag har i mitt liv. De som är en del av min familj, fastän vi inte är släkt med varandra. Jag hade tänkt beskriva hur vi träffades, varför jag älskar dem, jamen ni vet lite så.

Så kom jag på att jag aldrig skulle våga det. Jag tänkte ett steg längre och fick ont i magen. Det är en sak att jag får elaka kommentarer om mig själv, det kan jag hantera. Men vill jag utsätta mina vänner för det? Verkligen? Nej. Jag mår dåligt bara av att tänka på hur det skulle kunna bli, hur det antagligen skulle bli. “Vad ful hon är” – ord som inte berör mig så mycket om det handlar om mig. Men som skulle göra mig outgrundligt ledsen om det riktades mot någon annan. Säkerligen skulle mina vänner tåla det också för de är nästan lika tjockskinnade som jag, men det är inte värt det.

Så jag klumpar ihop alla mina älskade vänner, ni vet vilka ni är hoppas jag, i ett inlägg. Ett hyllningsinlägg. För jag vill tacka er för att ni alltid finns vid min sida, för att ni alla vet hur ni ska pigga upp mig och även om jag inte hörs av så ofta med vissa av er så vet jag att ni alltid finns kvar. Och ni vet att jag finns kvar.

Jag värdesätter er otroligt mycket. Ni har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och vissa av er saknar jag så det liksom svider i själen. Ord är ord, men jag hoppas att jag också i mina handlingar visat för er hur högt älskade ni är.

Utan er vore jag ingenting.

Anna
Minna
Oscar
Sara
Eva-Lena
Linus
Zandra
Viktår

Ni är dock många fler än de listade här ovan. Ni vet vilka ni är!

Vapenvurmaren Anny? – eller “Tillåt mig asgarva”

Häromdagen twittrade jag en fyra år gammal bild på mig, där jag sitter med min kompis älgstudsare. Om jag gjorde det för att provocera? Självfallet. Någon försökte få mig till att vara en vapenälskande extremist och jag tyckte bilden var lite rolig. Kanske mest för att det tydligt syns att jag inte har en aning om hur man ens håller i ett gevär. (Visst räknas det som gevär va?)

Men, som de som känner mig vet, så har jag aldrig använt något annat vapen än pennan. Jag skulle aldrig kunna heller, av den enkla anledningen att jag är pacifist och tycker att våld mot andra är förbannat onödigt och dumt. Dock kan jag inte ta avstånd från vapen. För hur skulle jag kunna? För det första kan väl nästan allt användas som vapen? För det andra så används vapen till saker som jag gillar också. Typ älgjakt. Och vad jag vet är det jättesvårt att strypa ihjäl älgar. (Och nu blev jag sugen på älglasagne… mmm…)

Nåväl, det är liksom inga konstigheter vare sig med bilden eller med min inställning till vapen. Att försöka utmåla mig som en vapenvurmande galning är bara till för att… jag vet faktiskt inte? Är det för att de ska kunna klappa varandra på ryggen och skratta åt mig? Är det för att försöka övertyga någon annan om att jag är farlig (jättefarlig grrr…) eller är även det här med slutmålet att tysta mig? Nja, jag gissar på det första alternativet faktiskt. Kommentarerna på inlägget är dock helt uppenbart till för att bryta ner mig. Hur har man valt att kommentera inlägget: med argument och rimlighet? Näää… nästan uteslutande har man valt att rikta in sig på mitt utseende. Ja, för jag är ju kvinna och det som gör ondast är ju när någon kallar mig tjock. Tydligen.

fettofläskfialolnyckelbensmulor

Jaha, buhu jag är tjock på bilden. Grattis kommentatörer, ni aspirerar alla till titeln Captain Obvious!

Det hela fortsatte i ungefär samma stil på Twitter igår, där flera kände sig nödgade att berätta hur tjock jag är på bilden. Suck. Jag har också ögon, ni VET det va? För att inte tala om att… tja… det är jag på bilden. Jag om någon kan intyga att jag var ordentligt fet. Idag är jag bara halvfet. Eller ja, kanske tre fjärdedelars fet…

Aja, saken är att jag inte förstår vad ni hoppas få ut av era kommentarer. Ska jag bryta ihop för att ni inte tycker att jag är attraktiv? Varför skulle jag vilja vara attraktiv i era ögon..? Men jo, jag får väl kanske lära mig att som kvinna ska jag fullkomligt kollapsa av bedrövelse om en man finner mig oattraktiv. (Nä, nä det tänker jag verkligen inte göra).

Men, det är inte bara att jag är tjock som de goda kommentatörerna tyckte att de skulle skriva om. Nej, de gav sig också in på det spännande området som jag vill kalla “Mitt Sexliv”. Fast det är tydligen inte så mitt, för tydligen vet de mer om det än vad jag gör. Ehm… ja… jag vet inte riktigt om det är så, men de är åtminstone bra på att låtsas att de har någon som helst insyn i det!

130kgvänsterkvinnor

Fräscht.

Vill också påminna alla om att det här är typ samma skara män som annars skriker sig blå i ansiktet för att “de ska skydda kvinnorna från de hemska muslimerna och deras hemska kvinnosyn”. Host host. Ja, jag föredrar verkligen den här kvinnosynen, där en kvinna som säger något de inte håller med om får liksom tåla att bli kallad såväl ful, fet och vidrig. Där en avvikande åsikt är så provocerande att det inte längre finns några gränser för vad som känns anständigt. Där en åsikt som skiljer sig från ens egna tydligen är så hemsk och farlig att man måste kämpa för att tysta den.

Yttrandefrihetens kämpar? Svenska kvinnors beskyddare?
Tillåt mig asgarva.

Hat igen – eller “Ni kan faktiskt låta bli att läsa”

Alla dessa odemokratiska män som gör allt som står i deras makt att försöka tysta mig. För ja, det måste väl vara det som är målet när de överöser mig med hat?

“Amen du då, du hatar ju SD!” brukar jag få höra. Jag tänkte reda ut det här lite nu. Jag hatar inte SD. Jag hatar politiken som de för. Att hata SD skulle ju också innebära att jag hatar alla Sverigedemokrater, eller hur? Och det gör jag verkligen inte. Till skillnad från vad många tror har jag flera vänner som kommit ut som SD:are för mig. Och jag har inget problem med det, men de får ju förstås finna sig i att jag kommer vilja diskutera det med dem. Varför skulle jag hata någon grundat på den personens politiska övertygelse? Det vore ju bara… hemskt.

Och just det utsätts jag för. Är det inte för att jag är feminist, så är det för att jag är antirasist eller vänsterinriktad. Som politisk meningsmotståndare blir jag oftast beskylld för att vara kommunist (börjar inte det bli lite uttjatat nu? Ärligt, det vore mer förolämpande om ni kallade mig nyliberal.) och som kvinna får jag höra att jag är ful, fet, att ingen vill ligga med mig (buhu) och alla andra möjliga förolämpningar som angriper mitt yttre. Allt detta på grund av att jag:

1) Inte tycker som de.

2) Inte är tyst om att jag inte tycker som de.

Herrejösses, jag förstår inte ens hur de har energin? Jag menar, det finns JÄTTEmånga som inte tycker som jag. Om jag skulle skicka hatmejl till alla så… nä, jag skulle ju aldrig få något annat gjort?

Nåväl. Jag är less på att bli överöst med hat. Och vet ni, även om ni tycker att jag får skylla mig själv så är det inget giltigt argument för att fortsätta hata. Det är lite som när yngsta syskonbarnet slår sin bror – blir det bättre av att han då slår tillbaka? Nä. Det enda det slutar med är att det är två ungar som skriker istället för en.

Tycker ni att jag är hemsk och förkastlig och hatisk? Sluta läs vad jag skriver då. För det är inte så att det är något tvång. Och tja, tycker ni verkligen att jag är full av hat och att det är något väldigt negativt så är det lite hyckleri att själva bemöta mig med hat. Eller hur?

Skräp-TV – eller “Det här är viktigt”

Jag tittade på Biggest Loser igår. Jag vet, jag borde inte göra sånt för jag blir bara upprörd. Men en god vän är med och därför valde jag att kolla på skiten. Eller, jag visste faktiskt inte innan att det skulle vara skit. Jag tror aldrig jag sett svenska versionen av programmet, men när jag tränade som mest brukade jag kolla på amerikanska versionen på gymmet. Rätt bra sätt att plocka upp nya träningstips på! Men, som sagt, igår var det svenska programmet som var i fokus.

Den här säsongen har ett tema. “Tro, hopp och kärlek” tror jag att de kallar det. Vad det går ut på? Tja, det kändes som att hela första avsnittet handlade om att det är omöjligt att finna kärleken om man är tjock. Att man är dömd att känna sig misslyckad. Att man är för alltid ensam, att ingen kan älska en.

Och jag kan verkligen inte känna igen mig i den beskrivningen. Kanske är jag unik på något sätt, men jag ser ingen direkt relation mellan kärleken till mig själv och min vikt. Låt mig utveckla:

Det senaste året har jag mått bättre än nånsin. Jag har funnit mig själv, jag har börjat älska mig själv och jag är förbaskat stolt över mig själv. Har det med min vikt att göra? Inte det minsta. Det handlar om andra saker: om IRM, om att folk tar mig på allvar, att jag blir lyssnad på, att min åsikt räknas, att jag hittat vad jag är bra på, att jag utvecklat mitt skrivande, det handlar om mitt fackliga arbete och det handlar om allt jag lärt mig. Min vikt? Den känns ganska obetydlig i sammanhanget. Särskilt som jag senaste året har stått ganska still i min vikt. Jag gick ner några kilon förra sommaren när jag tränade, men de har jag säkert gått upp igen. Min största viktförlust var för ett par år sedan då jag gick ner runt 30-40kg.

Att jag valde att försöka gå ner i vikt för några år sedan var dock främst av hälsoskäl. Jag är inte dum, jag fattade ju att ju mindre jag vägde desto mer skulle jag orka – rent fysiskt. Jag ville spara min knän, min rygg, ville bli starkare. Och det är av den anledningen jag nu skaffat gymkort och tänker kämpa för att försöka gå ner det sista jag har kvar. Även om den största orsaken kanske är för att jag rökt bort precis all kondition jag hade men… ah… ni hajar. Det har inte med vikten att göra – egentligen.

För jag är en sån där konstig tjockis som ändå är nöjd med sig själv. Jag tycker faktiskt att jag är snygg (minus håret, pga borde verkligen klippa mig) och jag vet att det finns många som tycker det om mig också. Jag vet att det finns de som finner mig åtråvärd, inte på grund av min vikt, utan på grund av att jag är jag. Jag behöver inte bry mig så mycket om min yta för att må bra i mig själv. För det som egentligen är värt något, det sitter på insidan. Klyschigt? Kanske. Men ändå är det sant.

Så, jag kommer väl fortsätta titta på Biggest Loser för att följa min väns resa (även om jag träffade honom senast för några veckor sedan så jag vet ju redan hur mycket han gått ner…) men jag kommer fortsätta störa mig. Åtminstone om de i kommande avsnitt fortsätter vinkla det som att tjockisar är ensamma, oälskade och ledsna på grund av sin vikt.