Archive | Antirasism RSS for this section

Är jag så viktig? – eller “Där ute finns det gott om ormar”

Ska jag bli smickrad eller oroad över att det hålls koll på var jag är, vad jag gör? Väljer nog att inte bli vare sig det ena eller det andra, utan mer… förundrad. Varför är jag så viktig i vissa personers liv? Har jag verkligen så stor påverkan på deras tillvaro?

hållerkoll

Tänk vad många som redan från starten sa “IRM kommer inte påverka, IRM är en fjuttig liten blogg”. Det är inte bilden jag får idag, när jag knappt kan skriva något utan att få respons på det. Både positiv och negativ, såklart. Mest positiv om jag ska vara ärlig och det gör mig så otroligt tacksam för det är ju så jag orkar. Men ändå… jag har inte riktigt hunnit med. Jag har inte liksom förstått att det finns folk som lyssnar på mig, läser mina ord – och som vet vem jag är. På samma sätt har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid att det finns de som vill mig ont.

Varför? För att jag har en annan åsikt. För att jag tycker olika. För att jag inte är tyst om det. Ja, vi har varit igenom det här förut. Jag tänker inte skriva ett likadant inlägg, men jag har funderat på en sak. De som jag häpnar mest över är nog trots allt inte de som kommer med de riktiga hoten, de som skriver hatiska kommentarer eller mail. Nej, de jag är mest oroad över är nog de som faktiskt ser till att göda hatet mot mig. De som håller en rätt så okej ton mot mig, inte går över gränsen, men som ändå gödslar hej vilt med uttalanden och kommentarer som syftar till att framställa mig som en hatisk människa. En ond människa. En människa som förtjänar all skit jag får.

De där människorna som inte kan låta bli att anmärka “Du är mänsklig ändå” när jag skrivit ett öppenhjärtigt inlägg. De som skriver om mig på Twitter, dunkar varandras ryggar och “höhö”-skrattar när de får till en extra spetsig formulering som misstänkliggör mig på något sätt.

“Men, du gör ju samma sak mot SD Anny!” – gör jag verkligen det? Jag tycker det är en otroligt stor skillnad mellan att granska ett politiskt parti och att granska en enskild person. För att inte tala om att när det gäller det som slängs i mitt ansikte är ytterst lite sant. Det mesta är hittepå, enbart till för att någon annan ska plocka upp bollen och slunga lite hat i min riktning. Är IRM:s syfte hat? Nej. Vårt syfte är att visa upp vad SD gör, vad deras företrädare gör och vi hittar inte på. Vinklar? Tja, det gör väl ändå alla, men vi ljuger inte. Om vi var ute efter något slags korståg mot hela SD hade vi hängt ut varje anhängare och sympatisörer. Det hade jag dock aldrig kunnat stå för – då hade jag inte varit med. Jag tror inte att någon skulle komma på tanken ens att starta en sån sajt? Jag hoppas inte det iallafall.

Men riksdagspartier måste tåla granskning. Partier som har representanter i fullmäktige, landsting osv måste tåla granskning. I dagens öppna samhälle där sociala medier och internet är en stor del så är det fritt fram för vem som helst att bedriva den granskningen. Många gnäller och säger “Men ni bevakar ju inte *insert valfri grej/parti/person/händelse* och nej, det gör vi inte. Vi bevakar Sverigedemokraterna. Men det är förstås helt okej för vem som helst att starta en egen sajt för att bevaka… tja, vad man nu finner borde bevakas. Kör hårt, liksom. Det behövs inte ens några pengar för att komma igång!

Nåväl, för att återgå till grunden i det här inlägget: Varför det här hatet mot mig? Varför den här besattheten av mig som person? Är jag verkligen ett så stort hot..? Jag gör bara det som demokratins rättigheter tillåter mig att göra. Vad är så farligt med det? Helt enkelt känns det så här: Hade man inte haft något att dölja, då hade man kanske inte behövt vara orolig heller.

Eller så tycker de bara att jag är awesome men vågar inte erkänna det. *Det kan ju faktiskt vara så…

 

*Fniss.

Advertisements

Högborgen för rasism och sexism – eller “Jävla Facebook!”

Jag råkade hitta en rätt vidrig sida på Facebook igen, delad av en så kallad “vän”. Den heter “Censurfritt” och beskriver sig själv:

“Ocensurerad humor och svart satir!
[VARNING!] Inget för känsliga personer! [VARNING!]
OBS! Åldersgräns 18 år”

Åh så skoj, en humorsida. Ja, det kanske det är om man tycker att rasism och sexism är roligt. Eller vad sägs om:

kvinnohat3

Hihi jamen jaaa vad roligt, kvinnan är såklart den inbyggda diskmaskinen ty hon är kvinna och de kan inget annat än typ… diska. Hahahaha jo lite igenkänningshumor va!? (Eller: Skit ner er.)
Men det blir värre. Mycket värre.

kvinnohat2

Hur du handskas med en hysterisk kvinna? Mm… bara…nä, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Bara detta: Jag tycker verkligen inte att det här är roligt.

Men det blir värre. Mycket värre.

mindfuck

Bilden i sig är förstås osmaklig nog så det räcker och blir över, men lägger vi till kommentarerna under bilden så blir iallafall jag både ledsen och rädd. Det här är människor som skriver helt öppet, på en publik facebooksida och med sina egna namn. De står alltså för sin äckliga rasism. (Jag väljer dock, i vanlig ordning, att maskera namnen för det är inte min uppgift att hänga ut idioter)

mindfuckkommentarer

Jag orkade bara ta ett fåtal av de kommentarer jag hittade men – majoriteten av bildkommentarerna var rasistiska. Det är liksom inte ett par enskilda som trollar i tråden eller som är extra “högljudda”, för jag hittade bara TVÅ kommenterar av totalt 34 kommentarer där man säger ifrån och tycker att det hela är fel. Och jag kan inte förstå varför mina kompisar delar den här sidan. Läser de inte kommentarerna? Ser de inte rasismen? Skiter de fullständigt i sexismen? Jag önskar verkligen att jag förstod.

Men, så inser jag denna hemska tanke: Även mina kompisar kan vara rasister och sexister. För så är det ju faktiskt, det är inte företeelser som finns på håll. Som vi inte alla har i vårt liv på ett eller annat sätt. Rasismen och sexismen finns i hela samhället och säkerligen har de flesta tänkt en rasistisk tanke någon gång i sitt liv. Kanske till och med flera gånger. Men det som är den viktigaste frågan då är – uppmärksammade vi den tanken, analyserade och förkastade den? Lärde vi oss något? Kanske vågade vi krossa en av våra egna fördomar?

Eller gick vi istället in på en FB-sida, höhö-skrattade och tryckte gilla på en kommentar som säger att muslimer hör hemma i soporna? Ni som gjorde det senare och är facebookkompis med mig – var vänlig ta bort mig för jag vill inte se er dynga som ni sprider. Tack på förhand!

Vi är många! – eller “Vad gör du?”

“Hur orkar du?” – frågan har jag fått så himla många gånger. Både välmenat, med omtanke. Men också snäsigt “Men att du orkar bry dig?”. Faktum är att jag inte alltid orkar. Faktum är att jag ibland vill stänga ner mitt Twitter-konto, sluta skriva för IRM och bara lägga ner.

Den tanken brukar hålla i typ… fem minuter. För sen kommer jag på att jag inte är så feg. De kan hota mig bäst de vill, jag tänker inte vara tyst. Fast det är inte bara min egen tjurighet som får mig att fortsätta. Nej, den är egentligen en ganska liten del. Däremot skulle jag aldrig orka utan det massiva stöd jag upplever. Det är ganska otroligt att en dålig dag kunna skicka ett uppgivet tweet och bli bemött med fina ord, stöd, kramar över internet.

Och ibland får jag sådant stöd fastän jag inte ber om det. Idag fick jag en länk skickad till mig på Twitter. En tjej som skriver upprört och argt över vad Sverige har blivit. Om ett Sverige där rasismen kanske inte växt större, men blivit synlig för fler. Om ett Sverige där politiker och medborgare blundar för problemen, diskrimineringen, rasismen. Ett Sverige där en bortklippt scen i Kalles jul upprör fler folk än vad riktiga, påtagliga problem gör. Och hon skriver sedan något som får mig att le världens största, fånigaste leende:

Jag är ändå samtidigt stolt. Och jag blir så enormt glad varje gång jag ser nån diskutera med rasisterna. Varje gång nån säger emot. Varje gång någon tänker. Det är så himla fint att sånna människor finns. Människor som är som dom här:
Tanvir Mansur
Ali Esbati
Anny Berglin
Cissi Wallin
Kawa Zolfagary
Rebecca
Soran Ismail
Lars Ohly
Magnus Betnér
Och organisationer(eller vad fan det nu räknas som) som:
Motkraft
Aktion mot deportation
Inte rasist men
Det är ni som gör Sverige bättre, snälla, sluta aldrig med det.
Och plötsligt är alla rasisters ord, förolämpningar och hån som bortblåst ur mitt minne. För hur skulle jag kunna tänka på något så trist, när jag får läsa så fina ord om mig och mina kamrater? När jag får läsa att någon får inspiration av det, ibland till synes, hopplösa jobb vi gör. Att någon läser våra ord och förstår. Ser oss, och börjar tänka. Hon avslutar sedan sitt inlägg med orden:
Jag ska börja kämpa igen.
Jag börjar med att ta bort alla rasister från min FB.
Jag ska börja ta varenda debatt igen.
Jag ska visa att det inte är OK att vara rasist.
Vad gör du?
Och jag blir så glad. Tacksam. Att veta att det finns fler som vill stå på vår sida, att det finns fler som vill höja sin röst och säga ifrån. Jag ler det där fåniga leendet och det värmer i hjärtat. För tillsammans är vi alltid starkara, ju fler vi är desto högre blir vår röst.

Och ja, även jag ställer frågan: Vad gör du?

Mer kvinnohat – eller “Vad ska vi göra åt det här?”

Gårdagens “Uppdrag Granskning” kan inte riktigt lämna mitt huvud. Jag tänker mycket på vad som sades i programmet och jag tänker på mina egna erfarenheter. Det är smärtsamt att tänka på att det finns så många som vill tysta varenda kvinna. Som tycker sig ha rätten att skriva och säga vad som helst. Som tar sig friheten att uttrycka hot och dränka andra människor i renaste hat. Mitt i mina funderingar blir jag uppmärksammad på ett Facebook-evenemang (som jag hoppas att ni också går in och anmäler) och jag blir så ledsen. Arg. Förbannad.

ryckslöja

Evenemangets syfte är alltså att mana folk att på en given dag rycka slöjor av muslimska kvinnor. Varför? Ingen anledning lämnas, kanske för att det inte finns någon anledning till att bete sig som ett hatiskt svin. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan få för sig att starta ett sådant evenemang. Hur man kan vara så totalt uppfylld av hat? Finns det någon slags tanke att “kvinnorna måste räddas” från islam? Det är ett “argument” jag hört förr, vanligtvis från SD-sympatisörer. Men hur kan kvinnor räddas genom att de blir kränkta? Det är så ofantligt korkat rent ut sagt att jag häpnar. Vad som är värre än kvinnohat är, enligt mig, kvinnohat som döljs bakom en tunn hinna av falsk omtänksamhet. Var ärliga med ert hat, om ni nu måste välja att hata.

FB-gruppen har på kort tid spårat ur alldeles. Det är en salig blandning av sakliga, lugna argument och rent hat. Från båda sidor. Och här kan vi också se flera exempel på det som uppmärksammades i gårdagens Uppdrag Granskning, att även fast man skriver med sitt eget namn på Facebook så ser man inga hinder att uttrycka sig på sätt som är vidriga. Och i, vissa fall, på sätt som kan räknas som olagliga:

slöja22

Jag vet att både eventets skapare och flera kommentarer har polisanmälts.  Namnen står ju öppet på eventets sida så man kan ju ändå tycka att det inte vore helt omöjligt att få någon dömd för de olaga hot som finns i kommentarerna. Upp till bevis, Polisen. Hur mycket energi tänker ni lägga ner på kvinnohatet den här gången?

UPPDATERING:
Sidan är nu borttagen från Facebook. En liten seger kan tyckas, men ändå en seger!

ICA i Kaxås – eller “Vi är vi, inte vi och dom”

Har ni läst eller hört om ICA Kaxås? Ica-handlaren som la upp en bild på facebooksidan och välkomnade de nyinflyttade flyktingarna från Syrien – vilket blev en jättesnackis både på facebook och twitter. Jag har tänkt mycket på det där. För det första så tycker jag det är så enormt fint gjort. Många skulle behöva ta efter, lära sig. För även om bilden och texten på ett sätt pekar ut flyktingarna som något annat, något exotiskt, så finns det en väldigt god tanke bakom. Tänk om fler gjorde så? Tänk om fler tog sig tiden att säga “Välkommen hit”? Varför ÄR det inte fler som gör det?

Det har jag också tänkt på. Vad sällsynt det här är. Att det blev en så stor grej just på grund av det – sånt händer inte. Vi har på något sätt blivit så vana vid att rösterna som höjs är kritiska, skeptiska, kalla. Att man säger “Måste de verkligen komma hit?”. Jag tror många lyssnar på SD just där. De är duktiga på att vara övertygande. Misstänkliggöra det främmande, framställa människor som flyr som något slags hot. Men jag tror också att media har en roll. För hur ofta läser man egentligen något positivt om de människor som flyr till vårt kalla lilla land? Jag har tänkt på det mycket senaste tiden, att det så ofta finns en underton av pessimism även i artiklar som inte är skrivna på Avpixlat. Att invandring, flyktingar, framställs som ett problem. Såklart är “Hur mycket invandring tål Sverige?” ett bra exempel. Ett tydligt tecken på en förskjutning, kanske? Eller ett tecken på att allt är som det alltid har varit.

Jag önskar så att det ska förändras. Att vi ska sluta särskilja på politiska områden. Att vi äntligen ska få en utbredd insikt om att det finns ingen “integrationspolitik”. Det finns bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik… ja ni fattar. Vi behöver inte dela upp oss i “vi och dom”. Ett första steg i det är att acceptera att “dom” kommer hit. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att det är åt det hållet vi är på väg. Vi har inte råd, vare sig ekonomiskt eller mänskligt, att köpa SD:s syn på invandring. Vi kan inte låta SD bestämma hur debatten ska föras. Det är dags att vi tar tillbaka politiken från det lilla, främlingsfientliga partiet och gör något bra istället.

Eller hur?

Mina tankar om näthat – eller “Något måste hända”

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer. Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men också bli förringade, förminskade, bemötas med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Ta kampen, SD: Sluta försvara hatet!

Idag skriver Åsa Linderborg en alldeles fantastiskt stark text i Aftonbladet. Hon berättar om det hat, och de hot, hon fått ta emot sedan tidningen började granska diverse högerextremistiska sajter. Hon beskriver hoten om våldtäkt, hoten mot hennes familj och anhöriga, oviljan att prata om det för det ÄR ju inte så farligt egentligen – försöker man trösta sig med. Vissa av hoten som Linderborg beskriver tycks ingå i nån slags högerextremistisk hat-mall, för jag har fått dem också. Jag har sett andra kvinnor få dem. De är inte ovanliga. Däremot är de ett enormt hot mot yttrandefriheten och vår demokrati.

Hot, hat, nedsättande kommentarer, allvarliga försök att tysta kvinnor. Det här är något vi måste prata om mer. Och mer och mer och mer. Det funkar inte att läsa en text, en ledare, en debattartikel en gång i halvåret. Vi måste prata om det ofta. Vi måste uppmuntra varandra att säga ifrån. Vi måste stötta varandra, finnas där för varandra – och vi måste prata om det.

Att en av sajterna som har granskats av Aftonbladet är Avpixlat är inte särskilt konstigt. Det är ändå Sveriges troligtvis mest kända högerextrema sajt. Sverigedemokraternas favoritblogg har ett klimat i kommentarerna som ibland är hotfullt, men nästan alltid är hatiskt. Det är i princip omöjligt att hitta ett inlägg på Avpixlat som inte har någon typ av hatisk kommentar under. Flertalet gånger har jag i kommentarsfältet sett hot mot kvinnliga journalister och opinionsbildare. Att Avpixlats (chef?)redaktör Mats Dagerlind själv inte känner några hinder att ge sig på unga kvinnor på Twitter och försöka trycka ner dem psykiskt, det förvånar inte men är väldigt talande.

Avpixlat, som av SD:s ordförande Jimmie Åkesson blivit beskriven som “en sund del av internet”.

Jag hoppas nu, hoppas innerligt, att Sverigedemokraterna kommer ta avstånd från Avpixlat. Att ett riksdagsparti ställer sig bakom en rasistisk och kvinnofientlig blogg på det här viset är skrämmande. SD-företrädare pratar ofta om kampen för demokrati och yttrandefrihet. Varsågoda – här finns en kamp för er att ta tag i. Ställ er upp och försvara Sveriges kvinnor. Ställ er upp och ta avstånd från Avpixlat och andra högerextremistiska sajter på internet. Ni har försvarat Avpixlat länge nog – försvarat bloggen som lade ut en opixlad övergreppsvideo och därigenom hängde ut en oskyldig ung kvinna. Bloggen som öste rasistisk dynga över en 14-årig tjej på Lucia. Bloggen vars kommentarsfält är infekterat av rasism, kvinnofientlighet och hat.

Kom igen nu. Visa att ni bryr er om demokratin.
Ta kampen, SD.
Ta avstånd från skiten.