Archive | Familj RSS for this section

Du och jag, om vi bara vill

På begäran (hennes egen, faktiskt) tänker jag skriva ett inlägg om Zandra. Vi kan kalla henne Z, för det gör jag allt som oftast på Twitter. Hon är en underbar människa, så nu har vi iallafall klargjort det.

Jag och Zandra gick på samma gymnasieskola, hon gick dans året under mig. Vår skola var dock lite eljest så vi träffades ändå rätt mycket. Jag ska inte påstå att vi var vänner, men säkert pratade vi nån gång med varandra. Möjligtvis i samband med någon av alla shower som gjordes, eftersom jag gick teater.

Efter gymnasiet hade jag noll och ingen kontakt med Z. Varför skulle jag, vi var ju inte ens kompisar. När jag fick jobb på ett callcenter några år senare så möttes vi dock igen och Z blev min chef. Det höll dock inte så länge, jag var inte så bra på att sälja saker. Jag är alldeles för trevlig och artig för att kunna tolka ett nej som ett ja, vilket krävs i den branschen. Det som gjorde de där veckorna fina var dock att Z tröstade mig när jag fick beskedet att jag inte skulle få jobba kvar. Jag vet inte om hon minns det, men det gör jag.

Ett tag senare, kan det ha varit ett halvår? (eller var det mer?), så började jag jobba på nummerupplysningen. Visade sig att även Z jobbade där vid det laget! Fyra år senare har jag flertalet gånger varit irriterad på henne, stört mig på henne – och börjat älska henne. Hon är en av mina absolut närmsta vänner och hon vet mycket om mig som ingen, eller väldigt få, vet om mig. Vi delar flera intressen men det största är det fackliga arbetet. Vi både har röda hjärtan som brinner för Sveriges fackföreningsrörelse och då kanske LO i synnerhet. Vi har gått kurser tillsammans, jag har gått kurser som Z har varit ledare för, vi har suttit i samma styrelse, vi har mött samma motstånd och vi har stöttat varandra.

Jag och Zandra, första maj 2012

Jag och Zandra, första maj 2012

Jag är glad att jag har Z och helt övertygad om att hon kommer vara min vän för resten av mitt liv – så länge hon också vill det såklart. Jag saknar henne nu när jag inte träffat henne på flera dagar och jag saknar våra promenader då vi pratar om allt och ingenting. Tack Zandra, för att du vill vara min vän. För att du alltid stöttar, alltid uppmuntrar och alltid har kloka saker att säga.

Jag hoppas att dina planer går vägen för du om någon är en kraft som behövs inom LO. Du är alldeles för bra för att de skulle slarva bort dig. Jag hoppas att jag i framtiden, någon gång, kommer få jobba med dig igen och då såklart i ett fackligt samband. Nu blev det här kanske ett lite gråtmilt och idoldyrkande inlägg. Men det får vara så. Z förtjänar all dyrkan hon kan få. Ni som inte följer henne på Twitter, åtgärda genast!

Och jag, tror att vi – vi behöver få drömma
om hur det ska bli
Jag tror – att det kan bli verklighet
Tillsammans kan vi klara det
Du och jag, om vi bara vill

Advertisements