Archive | Feminism RSS for this section

Kvinnomisshandel – eller “Men ÄR ni så här okunniga?!”

Jag hade lite svårt att sova inatt, jag vaknade nångång vid fyra-tiden och var klarvaken. Vad gör man? Kollar Facebook såklart. En av mina vänner hade delat den här videon:

Och jag tänkte att “Den kommer nog spridas rätt rejält”. Och jag fick rätt. Jag ser den lite överallt i mitt flöde, på Facebook såväl som på Twitter. Men diskussionen om den har inte riktigt blivit som jag hade förväntat mig. Istället för att diskutera problemet som videon lyfter, alltså kvinnomisshandel, så diskuteras det två andra saker. Den första är om videon är… äkta? Alltså om hon faktiskt har fått stryk eller om det är makeup. Visst, jag har full förståelse för att man vill ställa frågan. Det är nog rätt naturligt? Men egentligen spelar det ju ingen roll. För det första så blir kvinnor misshandlade varje dag – även om videon är “fejk” så ändrar inte det på att många blir utsatta. Det är ett riktigt problem.

För det andra så verkar många argumentera “den är fejk, för ingen misshandlad kvinna skulle fota sig själv dagligen och sedan göra en sån här video”. VA?! Det finns faktiskt ingen manual för hur människor ska bete sig i olika situationer, även om många lever med den illusionen. Det är exakt samma resonemang som när man misstror våldtäktsoffer för “hon var ju och fikade dagen efter” eller “hon gjorde ju inget motstånd, hon hade väl kunnat slå honom?”. Det finns inget rätt eller fel sätt att bete sig på efter ett övergrepp. Så enkelt är det. Kan vi bara enas om det? Märkligt nog har jag nog aldrig hört någon föra samma resonemang när en man blivit rånad till exempel. “Nä, det har nog inte hänt för alltså jag såg att han åt en glass på stan dagen efter…”

Den andra frågan som har diskuterats i samband med videon är “Meh asså, det är väl bara att lämna honom? Hon får la skylla sig själv om hon är ihop med en som misshandlar ‘na…” (Hör ni en dov smäll så är det möjligtvis mitt huvud som exploderar av dumheten). Jag vet inte riktigt, men har vi inte kommit längre än så? Hur svårt är det att förstå att det inte är så enkelt alla gånger..? Det är inte alltid bara att resa sig upp, säga “talk to the hand rövhatt” och lämna någon som misshandlar en. Det är så mycket djupare, svårare, smärtsammare än så. Herrejösses, jag kan faktiskt inte förstå hur folk fortfarande kan vara så okunniga rörande misshandel i en nära relation..?

Nä, jag känner att min tro på mänskligheten fick sig ytterligare en törn idag. Å andra sidan, kanske är det bra ändå? Jag menar, nu får ju jag möjligheten att lyfta frågorna i det här blogginlägget. Men åh, ÅH, vad jag hade önskat att det inte hade behövts. Ska vi drömma om en framtid där det inte kommer behövas? Tja, vad ska vi annars göra… ge upp? Nä. Vi fortsätter kämpa. Vi fortsätter nöta in sakerna jag skrivit om. Vi säger det – igen och igen och igen och igen.

Och sen säger vi det en gång till.

 

 

 

 

Advertisements

Dagerlinds kamp för jämställdhet – eller “Poppycock!”

Mats Dagerlind, inofficiell överkucku på Avpixlat och redaktionsmedlem på SD-kuriren, har bestämt sig för att slå ett slag för jämställdheten. Härligt, tänker ni kanske och blir lite glada över att karln blivit feminist.

Fniss, klart han inte har blivit det! Nejdå, i Mats värld är det nämligen så att det är kvinnan som har övertaget och det är stackars mannen som är förtryckt. Ja, en analys vi alla kan hålla med om? Nja. Det får en ju faktiskt att ställa vissa frågor. Jag menar, varför har kvinnor lägre betalt? Varför har kvinnor såpass få chefspositioner? Varför är kvinnor utsatta på så många sätt? Frukta icke, Mats Dagerlind har svaren!

dagerlind2

Ok, ska vi gå igenom det här tweet för tweet? Vi börjar med den första. Mats Dagerlind tycker alltså synd om männen för att de inte blir sedda som “sexobjekt”. Mannen ska “kräva en hand på sin rumpa av en kvinna idag”. Nå, nu vet jag inte hur det är med alla världens kvinnor därute, men jag skulle iallafall gladeligen byta bort den biten! För vad är det vi isåfall skulle byta bort? Vad är det männen skulle få med i paketet att “bli sedda som sexobjekt”?

Tja, de skulle få fingrar, främmande sådana, som nyper dem i rumpan. De skulle få händer som riktigt gräver runt i underliven på dem. De skulle bli klämda på, tittade på, skrattade åt, bli behandlade helt utan respekt och de skulle också riskerar våldtäkt. För tja, vare sig ni vill det eller inte så kan sexuella trakasserier på det sättet leda till värre saker. Och efter våldtäkten, tja då kanske mannen skulle få frågan “Vad hade du på dig?” eller “Var du full?” eller “Har du haft sex förut?”. Som sagt, jag kan inte tala för världens alla kvinnor. Men iallafall jag skulle glatt och utan eftertanke byta bort just det där “ses som ett sexobjekt”. Och jag skulle inte ens tvivla.

Men ska vi gå vidare då? Mannen ska alltså bli inkvoterad på jobb. Jamen dåså, den är ju redan uppnådd! För det sker dagligen, hela tiden och världen över att män blir valda över kvinnor just på grund av att de är… just det, män! Så grattis Mats, din kamp har lönat sig. (Eh, nej. Så här har det alltid varit. Sorry!)

Nummer tre då. Det är alltså synd om männen för att de aldrig får komplimanger, aldrig blir bjudna på krogen, aldrig träffar på någon som håller upp dörren? Hm, återigen kan jag bara tala utifrån mig själv och min omgivning men alltså… jag känner inte alls igen den här bilden av mänskligheten. Nog håller vi upp dörren för varandra (iallfall på tunnelbanan i Stockholm…), nog bjuder jag också mina killkompisar på drinkar på krogen, nog har jag varit med om inte bara en gång att män får komplimanger? Det här känns liksom mer som att.. som att Mats borde byta umgänge. Så jag säger det här och nu: Mats, du är varmt välkommen att följa med mig och mina vänner ut nån kväll i 08. Jag lovar att jag ska både bjuda dig på en öl och hålla upp dörren för dig! (Har du din Avpixlat-tröja på dig kommer jag däremot inte ge dig komplimanger för din klädsel)

Nummer fyra känns lite avhandlad redan. Så vi hoppar den va? (Fast nog är det spännande att Mats tycks tro att jämställdhet innebär vem som blir bjuden av vem på alkohol…)

Femman! Ja, jag håller med. Man ska inte förolämpa varandra. Varken kvinnor eller män. Det är liksom dumt och onödigt och allra främst otrevligt. Så vi bestämmer här och nu att kvinnor ska undvika att kalla män för “taliban” och “gubbslem”, så låter männen bli att kalla kvinnor för “hora”, “pissluder”, “fitta” och liknande. Jättebra ju!

Och nummer sex då. Jag kan inte låta bli att tänka så här: Vem är det som prompt säger att det är mannen som utför dessa sysslor? Och HUR många bygger egentligen en bastu? Och bygger de en ny bastu varje dag? Lagar de bilen varje dag? Klipper de gräset varje dag? Nä, så mycket växer inte gräset i Sverige väl? Medan det dagliga arbete kvinnor utför är just det: dagligt. Barnen tar liksom inte semester. Det funkar inte att låta bli att äta en dag. Tvätten tvättar inte sig själv, disken diskar inte sig själv och städningen gör inte sig själv. Nå, om man inte har en RUT-piga hemma då men det är ju liksom en helt annan historia. Så nej, Mats, du kan inte jämföra “bygga en bastu” med att sköta det vardagliga arbetet i hushållet. Sorry, men du får försöka bättre!

Och så den sista. Den som gör mig på riktigt förbannad. Den som antyder att kvinnor arbetar halvtid för att de inte orkar heltid. Jamen vad fint, då ser vi till att papporna i större grad är hemma och tar hand om barnen då! Så kan mammorna jobba heltid för ärligt talat tror jag att många skulle VILJA jobba heltid. Om bara mannen tog lite ansvar och hjälpte till att ta hand om de gemensamma avkommorna. Så jag tycker vi kan bestämma också det, här och nu, att männen från och med nu tar hälften av ansvaret för barn så att kvinnorna snabbare kan gå upp i heltid. Visst blir det bra va, Mats? Eller tänkte du inte på det där med att någon ska ta hand om ungarna också..?

Jadu Mats. Det är fint ändå att du slår ett slag för jämställdheten. Synd att du inte riktigt verkar dels förstå ordets innebörd, dels bara arbeta för ett enda kön. För du vet väl det här, att feminismen jobbar nästan lika mycket för män som för kvinnor. Patriarkatet tvingar in män i snäva könsroller som hämmar era liv. Det vill vi ändra på, på samma sätt som vi vill ändra på att kvinnornas villkor är betydligt sämre i dagens samhälle.

Men fortsätt du din kamp. Kanske är det någon som lyssnar. Troligtvis en man. Jag vet inte vilken förändring ni är ute efter dock, för det ni vill ha – det har ni redan. Grattis, ni är män.

 

Lite fredagsrädsla – eller “Det här är feminism”

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, bara ATT jag vill skriva. Jag tänkte skriva om rädsla först, om att vara rädd. För det ska ni veta, jag är rädd för mycket. Jag är rädd för krig, sjukdom, olyckor, att mina älskade ska fara illa. Jag har diverse fobier som klaustrofobi till exempel och jag är livrädd för insekter, spindlar, fjärilar. Och jag är livrädd för såna människomaskotar ni vet, typ Lisebergskaninen?

Fast hur kul är det egentligen att skriva om sånt, tänkte jag sen. Varför ge rädslan mer uppmärksamhet än vad den förtjänar? Bättre då att skriva om något lyckligt och bra kanske, som att jag är uppe och hälsar på Moderskeppet. Ute skiner solen över fjällen, bredvid mig ligger min älskade prickige gris och jag äter lakrits köpt på Dollarstore. Jag kan liksom inte tänka mig hur det skulle kunna vara bättre just nu, i detta ögonblick.

Förresten, när jag var på Dollarstore så köpte jag också sketchblock och pennor. Tydligen tänker jag börja rita igen. Kanske är det vad jag behöver? En utflykt bort från orden en tag, för att återfinna min inspiration. Det är nog därför jag tagit en paus från Twitter i helgen också, för att ta tillbaka mitt språk. Dels det, dels att jag är så innerligt trött på det ständiga ifrågasättande jag utsätts för på Twitter.

Nej, jag har inga problem med att ta kritik. Iallafall inte konstruktiv sådan. Men senaste tiden är det allt för många som huggit direkt bara jag yttrat en åsikt.  Och det tar på krafterna. Det som gör mig allra mest ledsen och bedrövad är dock att jag märker ett mönster i när de attackerar som mest. Jag trodde nämligen att rasism var det mest provocerande att diskutera i sociala medier och på internet.

Jag hade fel.

Ingenting verkar provocera så mycket som när man skriver om, twittrar om, debatterar jämställdhet. Eller ja, egentligen feminism då. Men det tycks råda någon slags uppfattning därute om att feminism och jämställdhet handlar om två olika saker. Så är det förstås inte. Feminism är kampen för jämställdhet. Det är verkligen inte mer komplicerat än så!

Kanske är det så att, om du som är man får psykbryt och ilskesutbrott så fort du hör ordet “feminism”, borde börja fundera på det här: Du kanske inte vill ha jämställdhet?

Du kanske har det såpass bra i dina egna privilegier, mår så fint med din egen makt, att du inte vill släppa på den? Eller så kanske det är så enkelt att du är rädd. Rädd för förändring. Rädd för att hamna i något slags underläge. Rädd för att kampen för jämställdhet egentligen är en kamp mot dig. Då kan jag trösta dig med detta:

Vi feminister vill inte ha mer än vad du har. Vi vill ha samma sak som du har. Och det kan du väl ändå bjussa på?

Att fly – eller “Jag är aldrig trygg”

Jag är på väg hem från tunnelbanan. Klockan är mycket och det är vardagskväll så det var inte så många som klev av på min station. Efter en stund hör jag fotsteg bakom mig. Jag vågar inte vända mig om, utan går istället lite snabbare. Tänker att det är mitt i ett bostadsområde, om jag skriker måste ju någon höra, eller hur? Jag hör stegen bakom mig och hur de också ökar takten och jag är helt säker på att nu, nu händer det. Nu blir jag våldtagen.

Jag stoppar ner handen i fickan och kramar nycklarna, kanske kan jag slå honom i ansiktet med dem? Jag vill inte springa heller, jag har ju läst hur sånt beteende kan trigga. Så plötsligt: En hand på min axel och hela min kropp fryser till is av ren och skär skräck.

”Förlåt, du tappade den här.” Jag tittar oförstående ner på vanten som han håller fram, sedan inser jag att det är min. Min tappade vante, som han bara ville ge tillbaka. Jag säger tack, lite skakigt, och han vänder och går åt andra hållet.

Jag har fortfarande puls som en vettskrämd kanin men samtidigt är jag så lättad. Jag klarade mig! Den här gången också. Och jag börjar tänka: Varför ska jag behöva vara rädd i mitt eget samhälle? Varför ska jag behöva bära på den här skräcken? Åh, tro inte att jag är unik. Det här är en skräck som delas av de flesta kvinnor jag känner. Vi lär oss tidigt att leva med den, hantera den. Göra upp strategier och planer för hur vi ska försvara oss när den dagen kommer. För det handlar om när, inte om, när vi tänker.

Och jag inser att jag ständigt är på flykt när jag rör mig ute. Alltid redo att försvara mig, alltid beredd på att kriga. Aldrig någonsin trygg. Och jag kopplar ihop det med att jag alltid döms för mitt yttre, att jag särbehandlas på grund av något jag inte själv kan råda över och jag inser… det är inte konstigt att jag är antirasist. Inte det minsta märkligt, faktiskt.

Det är inte konstigt att jag istället för rädsla och misstro väljer att bemöta migrationsfrågor med empati och förståelse. Kanske är det också därför, i alla fall enligt min uppfattning, en större andel kvinnor än män är just uttalade antirasister? Kanske är det därför det finns så få kvinnor i Sverigedemokraterna.

För vi vet hur det känns. Vi vet hur det är.

Vi är också på flykt.

Mitt kön är inte relevant – eller “Jag är ingen stark kvinna!”

Nej, jag vill inte bli kallad “stark kvinna”. Det kvittar om du själv anser att det är en komplimang, jag tycker inte det. Varför? Tja… hur ofta brukar ni benämna män som “stark man”? Nej, då brukar det främst vara bara “stark”, eller hur?

Förstår inte varför vi måste påtala vilket kön en person har när vi ska beskriva hen? Och nej jag förespråkar inte att alla kön ska avskaffas och småpojkar ska kastreras vid födsel och blablabla allt annat jag  brukar bli anklagad för. Nej, jag förespråkar att jag ska få vara jag – få vara Anny som är en stark person. Utan att ni ska behöva blanda in vad jag har mellan benen?

Det är inte en komplimang att säga att jag är en “stark kvinna” för det är underförstått “Du är stark, trots att du är kvinna” eller “Du är inte lika stark som en man som är normen, men good try hörru!”. Kanske är det jag som övertolkar, men det skiter jag i. Jag har tolkningsföreträde i att reagera på vad jag blir kallad. Så nästa gång ni ska beskriva mig, beskriv mig som “stark person”. Mitt kön är i det fallet nämligen totalt irrelevant.

Normen är manlig i de allra flesta fall. Varför ska vi fortsätta bidra till det? För det är just precis vad vi gör när vi pratar om starka kvinnor, duktiga kvinnor, kompetenta kvinnor, smarta kvinnor. Jag förstår att det här kan låta flummigt för den som inte är van att tänka i de här banorna men tänk på det i fortsättningen, hur gör man skillnad på när man beskriver män och kvinnor? När är mannen norm? HUR kan man se att mannen är norm? Och vill du, som kvinna, att fokus ska ligga på vilket kön du tillhör – eller på de egenskaper som gör att du beskrivs?

Genusfolket har skrivit ett inlägg om ett liknande fenomen idag och jag tycker verkligen att ni ska läsa inlägget. De lyckas, i vanlig ordning, skriva mycket tydligare och mer pedagogiskt än vad jag klarar av. Hanna som har skrivit inlägget sammanfattar det så grymt bra i de här två meningarna: “Det är så normer fungerar. I det här fallet är vi alla män tills vi plötsligt är Kvinnor”

Och just precis så är det ju. Och just precis det stör jag mig på. Och just precis det tycker jag att vi ska ändra på!

Ett argt blogginlägg – eller “MEN VAFAN?!”

Så var det dags att bli förbannad igen. Bilden som ni ser här nedan fick jag redan för flera veckor sedan av en kompis som hade sett den nånstans, säkert på Facebook, och jag hade verkligen tänkt blogga om den redan då. Men det föll liksom bort. Idag blev jag påmind om den igen för idag fick jag den indelad i mitt flöde på Facebook. Mitt blodtryck gick från det vanliga superlåga till säkert farligt högt. Seriöst, det här kan inte ens ursäktas eller bortförklaras med “Det är på skämt”. Det här är bara rent ut vidrigt även om det är en bra bild för att symbolisera det jag skrivit om även förut: många män och killar vet inte vad våldtäkt är. Många män och killar tror sig ha större rätt till en kvinnas kropp än kvinnan själv.

vadhonsäger

Fan. Nä, jag KAN inte skriva något konstruktivt och genomtänkt nu. Allt jag kan tänka är att jag vill skrika, eller kanske vråla: “DET ÄR VÅRA KROPPAR! DET ÄR VI SOM BESTÄMMER ÖVER DEM!” För på riktigt finns det få saker som gör mig så upprörd som när folk säger “Äh, hon var säkert med på det egentligen…” och helt plötsligt har de förminskat offret på grövsta sätt jag kan tänka mig och samtidigt försvarat en våldtäktsman. Ni som kräks ur er såna här saker, hur tänker ni? Ni som delar bilden som den ovan och tycker att “Höhö, så äre ju!”, hur tänker NI? Tycker ni på riktigt att det är roligt eller VAD?

Jag kan förstå att man roas av detta om man är ett komplett as, en rövhatt, ett übergubbslem, ett människofientligt avskum eller en total jävla sopa. Men jag vill tro att andelen människor som är något av det nyss nämnda är ganska få, så snälla kom igen nu: Förklara meningen med bilden ovan. Tack på förhand. 

Min kropp är inte min – eller “Grattis, förändringen kan börja”

När jag gick hem från mitt nattjobb i Östersund. När jag väntar på tunnelbanan i Stockholm. När jag åker taxi. När jag följt med en kille hem. När jag är på gymmet ensam på natten.

Några av alla tillfällen då jag känt kroppen fylld av rädsla och adrenalin och denna tanke: Jag kan bli våldtagen nu. Och alla strategier jag lade upp ifall det skulle hända: Nycklarna i handen, en cig tänd hela vägen hem (för att kunna trycka den i våldtäktsmannens ansikte), fundera hela vägen om det skulle hjälpa om jag skrek “Jag har HIV!”, prata i telefon med någon kompis, alltid se till att någon vet var jag är, alltid vara beredd. Redo. Och klädseln? Klär jag mig för utmanande? Jag vet ju att det är svårare att slita av någon ett par byxor än en kjol, kanske borde jag byta..?

Och jag blir så jävla förbannad. För någonstans vet jag att det ändå inte spelar någon roll. Jag kan ha hur många försvarsstrategier som helst, våldtagen kan jag bli ändå. Och jag vet ju, vet att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter. Utan att de begås av någon man känner eller är bekant med. Och det skrämmer mig.

Och det skrämmer mig också när jag tänker på alla gånger en man har fått tjata sig till sex med mig. Och nej, jag menar inte att jag blivit övertalad för det är en annan sak. Att bli övertalad innebär för mig att man till slut ändrar uppfattning och tänker “Det är vad jag vill också.” Tjatsex är något annat. Det är att flytta bort hans hand från mitt underliv, mina bröst, min kropp. Säga “Nej!” flera gånger men han framhärdar. Fortsätter. Att till slut tänka “Det är lika bra jag ger efter, spelar med, för annars kommer det här kunna räknas som våldtäkt. Och jag vill inte bli våldtagen.”

Nu tänker säkert många “Vilka puckon hon hamnat i säng med.” och kanske med en liten fnysning om att jag får skylla mig själv. Men ni ska veta att nej, det har varit helt vanliga killar. Men killar som inte respekterar att min kropp är min – inte deras. Och är det så konstigt? När jag bloggade om de sexistiska bilderna jag hittade på Facebook svämmades jag över av män som fräste “Men det är internetkultur! Det är på skoj!”. Och naivt nog tror de att skämten, kulturen, inte påverkar deras, mäns, beteende. Nej, jag säger inte att en man börjar våldta bara för att han ser en skämtbild som driver med våldtäkt. Men tänk: Om du blir matad med den här typen av bilder, skämt, hur lång tid tar det innan du omedvetet börjar tro att sådan ser verkligheten ut?

Konceptet med “friendzone” är ett bra exempel. Det må tyckas oskyldigt, men tänk en gång till på vad det hela betyder: Att en kvinna och en man inte kan ha en icke-sexuell relation, för då har mannen hamnat i “the friendzone” som av många tycks vara den ultimata förnedringen. Att kvinnan inte vill ha sex med mannen är alltså fel. Det är oschysst. Orättvist. Hur många har den attityden på riktigt, även utanför raljerande Flashbacktrådar? Skrämmande många. Så många män som uppfostras till att ett nej inte är ett nej, att kvinnan ska behaga, att en kvinna som inte vill ha sex är elak och snål.

Och nej, jag säger inte nu att det här är den enda förklaringen. Det är en liten del av en större bild. Men den är just det: En del. En förklaring. En anledning och en orsak.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag som jag innerligt önskar inte behövdes. Och min önskan är att män och killar använder idag för att tänka över sin egen attityd och sitt eget tankesätt. Är du en av de som skrattar åt sexistiska skämt? Är du en av de som kallar kvinnor för “sliddjur” på Flashback? Är du en av de som tjatat till dig sex, inte accepterat ett nej och tagit för dig ändå? Grattis, om du kommer till en sådan insikt.

För det innebär att du nu kan påbörja arbetet med att förändra dig själv.