Archive | Grisen RSS for this section

Det finns en anledning till att jag kallar honom för “Grisfisen”

Det absolut bästa med att vara ute på Ön är att jag kan rasta Jakke i princip naken. Det är liksom vardagslyx att tassa ut med honom en solig sommarmorgon (eller ja, en regnig sådan snarare) iklädd t-shirt, trosor och foppa-tofflor. Med en kaffekopp i handen sätta sig på bron och titta när han lufsar runt och luktar på blommorna. Eller äter blommorna. Eller kissar på blommorna.
Igår var det en nätrasist som försökte få fram att Jakke hade blivit väldigt upprörd om han vetat om att jag skriver om hans bajsvanor på Twitter. Nu är det ju inte precis som att jag gör det, det har mig veteligen bara hänt en gång, men jag känner min hund bäst. Jag vet att om han hade förstått, om han hade kunnat reagera – då hade han fnissat. Jag är övertygad om att Jakke hade varit en fanatisk kiss- och bajsskämtare om han bara hade haft den medvetenheten.

Men just det där är en öm punkt. Att gå på min hund. Hallå, han om något har väl inte gjort någon nåt ont? Eller ja, han råkade spräcka Moderskeppets läpp en gång men då fick hon ärligt talat skylla sig själv. Sätter man en hundgodis mellan tänderna så får man räkna med att han hoppar upp och tar den liksom…

Nej, kritisera mig, mina åsikter och mitt utseende hur mycket ni vill. Jag har frivilligt valt att framföra dem offentligt och under eget namn och bild. Men ge för i helvete fan i min hund! (Ursäkta språket…)

Och ja, jag vet att risken finns att nu kommer de inte göra annat än just ge sig på min hund och hur jag sköter honom. Vilket leder till direkt block. Bara så att alla vet det.

Advertisements

What to do, what to do?

Känner att jag kräks ut blogginlägg nu. Men jag har faktiskt inget bättre för mig. Dessutom har jag mycket att skriva om!

Sitter man ute på landet, inte gillar att titta på TV och vädret är kasst så finns det inte så mycket annat att göra. Inte kunde jag väl ana dock att min semester skulle bli så här? Nej, vid det här laget hade jag varit i Stockholm om allt blivit som det skulle. Jag hade umgåtts med M, firat min systerdotter R, druckit rödvin med  J och föreläst om “Inte rasist, men” idag. Till helgen skulle jag ha varit med på Runös Röda Kulturfestival. Kramats med gamla vänner, lärt mig massor av nya saker, träffat nya vänner, lyssnat på bra musik (Asta Kask!) och helt enkelt haft en asbra semestervecka.

Nu blev det som sagt inte riktigt så. Jag har inte helt släppt hoppet om att ta mig ner i helgen. Jag inser att det kommer bli en kamp isånafall och att jag kommer belastas med otroligt mycket dåligt samvete. Men om Jakke mår bättre, alltså bättre än idag, så borde jag väl kunna åka? Eller är jag en dålig hundägare då? Han äter nästan som han ska, han dricker som han ska, han bajsar, han kissar, han kan till och med vrida på huvudet åt det håll där det förut varit helstopp (alternativt skrik av smärta). Han är pigg, alert och närvarande. Han viftar på svansen, han tigger mat, han trippar fram med nästan lika pigga steg som innan han blev dålig, han lyfter på benet när han kissar. Ja, så många framsteg och förbättringar i hur han mår. Och jag vet, jag vet. Det är bara jag som kan avgöra om jag kan lämna honom. Men ÅH så svårt det är…

Djurägare som läser min blogg, hur skulle ni ha gjort?

Tiggarkungen är tillbaka!

Det här mina vänner, det är en bild på min hund när han tigger mat:

Varför det är nåt speciellt? Tja, har man en hund som knappt ätit på en vecka, varit apatisk, och jättesjuk så är det en välkommen syn. Det komiska i det hela är att det här är ett beteende vi kämpat för att bli av med. Han brukar få storskäll av mig när han kommer ut i köket under matlagning. Den här gången jublade jag istället.

Samma sak gäller vad han äter. För några veckor sen inhandlade vi SNORDYRT bantningsfoder för att han börjar bli lite tjock igen. Igår satt jag och matade honom med Bregott-klickar. S’att eh… det är lite upp och ner vända världen, kan man säga. Störst framsteg idag är dock att han dels ätit helt vanlig hundmat, dels att han två gånger idag ätit sina mediciner helt frivilligt. Eller, åtminstone inte nobbat godsakerna tabletterna varit gömda i…

Kanske, kanske kan jag snart dra ett lättnadens andetag och glädjas på riktigt åt att min bebis är frisk. Åh, det skulle göra mig så lycklig!

Tillåt mig presentera: Grisen!

Eftersom jag säkerligen kommer skriva en hel del om min hund så är det inte mer än rätt att ni får en fullständig presentation.

Jakke är en lite smårund dalmatiner som snart fyller 9 år. Smårund är inget i jämförelse med hur han såg ut när han kom till mig för några år sedan, då var han HELrund. Jag skriver “kom till mig” eftersom han är en omplaceringshund. Han har varit hos många, många ägare innan mig. Den senaste tänkte avliva honom men då sa jag nej, för jag tycker det är fel och fegt att avliva djur bara för att man inte ids längre. En hund är ett åtagande, ett ansvar, och det borde man ha förstått innan man skaffade en.

Nåväl, Jakke fick iallafall flytta hem till mig och Moderskeppet, eftersom jag bodde hemma då. Jag kommer ihåg vad kul det var att uforska vad han kunde. Vilka kommandon han hade lärt sig. Gå i koppel var inte riktigt hans starka sida, så det har vi tränat på sedan dess. Han är dock en mycket envis herre… envis, men klok. Jag har lärt honom vissa handkommandon för sedan vår förra hund (King, svart storpudel, blev hela 16 år gammal) blev döv men kunde handkommandon vet jag hur praktiskt det är. Jakke kan idag handkommandon för sitt, ligg, varsågod, kom hit, gå dit och stanna. Vissa bättre än andra, visserligen…

Jakke är en fin och bra hund. Och han är MIN hund. Har träffat flera erfarna hundägare som blir förvånade när jag berättar att han är omplaceringshund, för han beter sig som mig som om jag hade uppfostrat honom sedan han var valp. Han vill hemskt gärna alltid vara där jag är.

Nu har han dock på heltid fått flytta ut till Moderskeppet på landet. Hans höfter håller inte riktigt för alla mina trappor och jag skulle aldrig klara av att bära honom varje gång han ska ut. Det var ett tufft beslut att fatta, men troligtvis bäst för honom. Här ute slipper han trapporna och får sällskap av sina två kattpolare.

För några dagar sedan blev Jakke dålig. Det vi först trodde var en sträckt muskel visade sig vara mycket värre. Han slutade äta, slutade dricka, var apatisk och ville helst inte alls röra på sig. När han väl rörde på sig växlade han mellan att gny och skrika av smärta. Självfallet blev det besök hos djursjukhuset där vi spenderade tolv timmar. Han fick tre möjliga diagnoser och behandling som skulle ta på alla tre. Sedan var det verkligen bara att vänta och hoppas. Nånstans hade jag ändå börjat förlika mig med tanken på en avlivning. Det gjorde ont i hjärtat, men det gjorde ännu ondare att se han lida. Men igår, äntligen, började det vända! Han började äta lite igen, han drack som han skulle och han bajsade för första gången sen i fredags. Att man kunde bli så lycklig för bajs, det hade jag aldrig anat..

Idag är han piggare än någonsin, han har till och med ätit lite hundmat och han går relativt lätt och ledigt. Inte ett gnäll eller gny på hela dagen! Förhoppningsvis fortsätter det i samma riktning så att ni får läsa ännu fler, för de flesta säkert ointressanta, blogginlägg om min <3-gris!