Archive | Life in Öset RSS for this section

Min älskade republik- eller “Ja, jag erkänner: jag ÄR nationalist”

Idag är det den tolfte mars. “Jaha?” tänker säkert ni och rycker på axlarna som om det vore vilken tisdag som helst. Men se, det är det inte för idag är det Republiken Jamtlands nationaldag! Anledningen till att vi firar just 12 mars är för att uppmärksamma motsveckan, alltså den veckan då man förr i tiden höll Jamtamot. Jamtamotet var det självständiga allting som hölls på Bynäset på Frösön. Det sägs att det existerade redan under tidig medeltid, kanske redan ännu tidigare.

flagga

Men, jag tänkte inte ge er en lektion i Jamtlandshistoria. Utan jag ska skriva om något jag allt som oftast får försvara mig mot. Många, många brukar nämligen anklaga mig för hyckleri och dubbelmoral då jag är såpass nationalistisk – fastän min nationalism inte riktar sig mot Sverige utan mot republiken Jamtland. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra, på skämt och på allvar, att jag inte kan vara motståndare till exempelvis Sverigedemokraternas nationalism och själv vara Jamtlandsnationalist.

Och faktiskt, jag är inte motståndare till all nationalism ens om den är riktad till Sverige. Eller vilket land som helst. Den nationalism jag är kraftigt motståndare till, det är den som inte släpper in andra människor. En vital del i att vara Jamtlandsnationalist är för mig att uppmärksamma allas lika värde och rätt – och att alla är välkomna till vår kära republik. Jag gör ingen skillnad på om du bott i Jamtland hela livet och kan peka på släktrötter långt bak i tiden, eller om du just flyttat dit. Vill du kalla dig jamte? Varsågod!

Detta är också något jag känner igen hos de flesta som är Jamtlandsnationalister. Inte minst märks det nästan varje år på det jamska nyåret (det vill säga tolvslaget på Yran-lördagen) då alla på torget är jamtar. Och jag tycker att denna passage ur president Ewert Ljusbergs tal från 2012 säger allt:

Lova att vi i Republiken ska ge skydd åt de förföljda, alltid visa respekt för oliktänkande och skänka kärlek till de medmänniskor som bäst behöver den.
Fortsätt att hålla hatbrotten borta, stå upp för humanismen, kärleken och människovärdet.

Så jo. Jag kan älska mitt Jamtland och samtidigt starkt ogilla Sverigedemokraternas nationalism. De använder sin kärlek till landet för att stänga in sig och bygga murar (Tänker främst på personer som exempelvis Erik Almqvist som framhärdade att “Det här är inte ditt land. Det är mitt land.”). Och jag? Jag använder min kärlek till Jamtland för att välkomna in alla som vill vara med. Och det, kära kamrater, är en gigantisk skillnad.

Jamtland, Jamtland, jamt och standut!

Advertisements

Året som var – framtiden är nu!

2012 är snart slut. Herrejösses vilket långt år det har varit. Ändå har tiden gått så fort? Har nog aldrig haft ett så intensivt, omtumlande och händelserikt år.

Var ska jag börja? I december 2011 kanske, när jag blev sjuk och var sjuk i nästan två månader. Skräcken när jag tappade känseln i halva kroppen och läkaren bara fnyste. Ångesten när jag aldrig blev frisk, när jag hostade så jag nästan kräktes, när det satte sig på balansnerven och jag inte kunde gå. Det ofantliga lättnaden när jag äntligen fick träffa en läkare som fattade att jag var sjuk på riktigt och faktiskt tog blodprover. Tacksamheten över att bo i ett land där jag knappt behöver betala för sjukvården, där jag kan få tag på medicin och bli frisk igen.

Nånstans här i krokarna drog vi igång med IRM. Ett projekt som vi la ner, och fortfarande lägger ner, ofantligt mycket tid på. Min prestationsångest i början var inte nådig! Jag kunde sitta i flera timmar och jobba med ett inlägg. Ändra en punkt här, ett ord där. IRM har gjort mig förbaskat säker i mitt skrivande. Den där prestationsångesten är inte helt borta, och det hoppas jag att den aldrig kommer bli, men nog är den mycket lindrigare. IRM, vår lilla bebis. Som växt fortare än vi någonsin kunde ana. Snacka om att det varit en åktur! Med debattartiklar publicerade i ETC Göteborg, Aftonbladet och DN, ett reportage i TV4 och fler omnämningar i media än vad jag kan räkna kan vi nog säga att det gått bra för oss i år.

irmbild

Sen då? Sen blev det tidig vår. Jag blev utsedd till ombud för SEKO på LO-kongressen. Samtidigt haglade knivarna över min rygg. Folk försökte uppriktigt få mig utslängd ur mitt eget fackförbund. Smidde ränker bakom min rygg, spred skitsnack, samarbetade för att bli av med mig. Idag kan jag kanske förstå varför även om jag inte blir förbannad bara jag tänker på det. Just då… just då ville jag bara lämna den fackliga världen och smita. Skydda mig själv. LO-kongressen blev på många sätt min räddning. Inte bara det att jag slapp iväg från de som ville mig ont, utan jag träffade människor som peppade och stöttade. Som berättade sanningar för mig och som höll mig i handen. Jag börjar nästan gråta av tacksamhet när jag tänker på samtalet jag hade med två medlemmar ur vår förbundsstyrelse, två personer som lyssnade och förstod. Och förklarade för mig att det jag hade hört om ett potentiellt uteslutningsärende mot mig… det var helt enkelt inte sant. DEN lättnaden!

Hela den perioden präglades ändå av det sveket, den konflikten, som jag upplevde på nära håll i min fackliga organisation. Att få bli kongressombud var, som sagt, räddningen för mitt fackliga engagemang men… då kom förstås nästa smäll. Via Facebook får jag reda på att jag kommer bli uppsagd. Sämsta sättet att få reda på en sån sak. Fytusan, det var inte roligt någonstans. Dock viss ironi i att den första jag diskuterade det hela med var Erik, som nu är min handledare. Men vi kommer dit, så småningom.

Beskedet om att kontoret skulle läggas ned lade förstås ett ganska grått filter över kongressen men jag tycker ändå jag gjorde det bästa möjliga av det. Jag var aldrig uppe i talarstolen, men jag gjorde nytta ändå. Och jag träffade människor, knöt kontakter. Fick vänner. Lärde mig enormt mycket och mitt fackliga engagemang växte och fördjupades.

kongressbild

Efter kongressen var det tillbaka till vardagen – åtminstone ett tag. Sedan så småningom, dags för Almedalen. Jösses vilken vecka. Omtumlande och jobbig och läskig och jag har inte känt mig så vilsen på flera år. Men jag hade bra sällskap och det fanns gratis vin s’att… jag ska inte klaga i onödan. Plus att jag, även där, träffade en mängd göttiga människor!

almedalenbild

Sen då? Jag hade semester, det regnade mest, jag gjorde säkert inget vettigt. Jag träffade Fabian som blev min pojkvän, som jag föll alldeles löjligt mycket för och blev fjantkär i. Som jag hade kunnat tänka mig att dela mitt liv med, som jag tänkte var en människa som alltid skulle finnas vid min sida. Jag åkte till Runö och saknade honom, önskade att han skulle vara där, vara nära. Jag varvade förälskade dikter med seminarium med dans med kurs med ASTA KASK (tack Roger!) med saknad med töntiga kärleksdrypande SMS. Det var en fin helg. Sedan kom Fabian upp till Öset, vi satt nere vid sjön och kysstes. Jag var så, så kär.

sommar

Sen blev det höst och vi jobbade sista veckorna på 118100. Såklart var det JAG som tog absolut sista samtalet och var den allra sista på vårt kontor som fick svara “Välkommen till 118100, hur kan jag hjälpa dig?”. Jag kan inte påstå att jag sörjer så värst. Det var nog, på många sätt, bäst det som skedde. Även om jag saknar (de flesta av) mina underbara kollegor!

bilden

Sen kom den alltså: Arbetslösheten. Den krypande klådan av tristess. Av att känna sig mindre värd. Känna sig överflödig. Att det var under den här perioden saker gick åt helvete med mitt kärleksliv gjorde inte saken bättre. Klumpen i magen när jag började förstå att något var fel. Tårarna, alla de jävla tårarna. Jag hade konstant huvudvärk. Jag grät varje ensam sekund. Hulkade. Låg i fosterställning. Sen tog det slut och jag visste inte var jag skulle ta vägen för det gjorde så ont. Det var inget långt förhållande, många har säkert svårt att förstå varför det tog så hårt. Men jag hade byggt upp så tjocka, bra försvarsmurar som han lyckades riva ner. Jag var försvarslös och något gick sönder när han svek sitt viktigaste löfte till mig.

Men, man tar sig ur alla gropar om man inte är rädd för att bryta av några naglar. Jag tog mig upp, det svider fortfarande att tänka på det men smärtan finns inte kvar på samma sätt. Naglarna har till och med växt ut igen – det har även mina skyddsmurar.

Och nu… nu är jag på ett bra ställe. Jag gör praktik på SEKO:s kommunikationsenhet och har aldrig känt mig så nyttig, behövd och duktig. Jag får utvecklas varje dag, jag lär mig saker, jag lär ut saker. Att helt plötsligt vara en person man både lyssnar och litar på – det är helt magiskt! Jag känner dessutom, för varje dag, att jag hittat vad jag vill syssla med i framtiden. Så hemskt gärna i kombination med facket, mitt engagemang, såklart. För det vill jag aldrig, aldrig riskera att mista igen.
Årets BLÄ:

  •  Alla hot och nedsättande kommentarer jag har fått.
  •  Svikna löften.
  •  Att Jakke blev sjuk, så sjuk under hösten!
  •  DDOS-attackerna på IRM. Morr!
  •  Att älskad familjemedlem fick dystert sjukdomsbesked.

Årets YAY:

  • IRM replikerar Jimmie Åkesson på DN Debatt!
  • Min praktik på SEKO.
  • Att mammas fot blev bättre, tack vare en vurpa…
  • Alla som stöttat, peppat, uppmuntrat och burit mig när det känts tungt!
  • Att Jakke blev frisk igen! ❤

Nu är året slut, säkert har jag missat något och säkert har jag förträngt något. Jag ser fram emot ett 2013 som kanske inte behöver vara lugnare – men helst innehålla färre dystra besked. Nyår firar jag med Moderskeppet och djuren på Ön, på onsdag åker jag tillbaka till Stockholm och ja, jag längtar. Det finns så många fina där nere som jag vill träffa mer!

Gott nytt år kära kamrater, nästa år fortsätter kampen för ett mer tolerant samhälle!

2012

Promenad i regnet, tillsammans – på avstånd.

Regnet som små blöta spikar mot mina kinder. Blundar jag skulle det lika gärna kunna vara snö. Det blåser, så det känns kallare än vad en termometer skulle visa. Händerna nerkörda i fickorna på min Fjällbrynt-jacka, halkar då och då till på eldgula blöta höstlöv och tänker.

Jag kan inte gå någonstans i den här staden utan att minnas. På min promenad går jag förbi parken där jag satt en sommar och trodde att jag var kär. Vi hade sönder varandra, i så många omgångar att jag inte kan räkna. Jag är tacksam för att efter allt kaos så blev någon typ av vänskap kvar. Men kär? Nej, jag var kanske inte det.
Jag går också på samma gångväg som jag gick på med min dåvarande pojkvän, grälade högljutt om politik. Jag trodde jag var kär då också. Det enda han lämnade mig med var nedbruten självkänsla. Med vilje undviker jag ställen som manar fram minnen av Honom, den tredje, Aset. Den som lämnade mig totalt berövad på förmågan att kunna lita på någon annan än mig själv.


Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?

Jag vet inte hur man gör. Hela den här grejen känns som att kasta sig ut på den djupa änden av en bassäng fastän man inte riktigt vet hur man simmar. Flaxa och sprattla för att hålla sig över ytan. Försöka hålla sig lugn. Fortsätta andas. Jag vet inte hur man gör!

Men jag lär mig. Dag för dag, för varje vaken stund, för varje tanke och varje panikfylld tår – jag lär mig. Därför vill jag nu också, mer än något annat nästan, flytta neröver så jag får se om det funkar även på nära håll. Jag vill vara på pussavstånd. Det är det enda sättet för mig att lära mig att simma.

Tankar i regnet

Regnet slår mot fönsterrutorna och det är mörkt som om klockan hade varit typ 14 mitt i december.
Mitt liv har varit ganska konstigt sedan igår. Konstigt, mestadels på ett bra sätt! Först en dag på jobbet, fast mest då möten och inte så mycket -jobb- (nummerupplysningen flyttades ju redan i fredags, dessutom) och sen samling och fika och arbetsbefrielse. Konstig känsla, märklig. Trodde inte jag skulle gråta, gjorde det ändå. Fast mest är jag glad! Det är skönt, att det är över. Det tyckte tydligen min kropp också, förresten. Men vi kommer dit.

Efter jobbet gick jag hem, bloggade lite och plötsligt ringde telefonen. Eftersom det var ett nummer jag inte kände igen tänkte jag att det nog var en telefonförsäljare. Den otroligt snabba omställning jag var tvungen att göra i huvudet när jag svarar och personen i andra änden säger “Jag ringer från Dagens Opinion, får jag intervjua dig?”

Här kan ni iallafall läsa intervjun, tycker att den blev ruskigt bra. Ja, jag är nöjd med mig själv för jag tycker jag framstår som ytterst klok! Vilket jag är, så det är kanske inte så märkligt… 😉

Sen åkte jag och Moderskeppet upp till skoaffär’n för att byta mina spikskor. Skor med spik i sulan, alltså. Kände hur huvudvärken kom krypande och när jag väl kom hem igen på kvällen var den så kraftig att jag mådde illa. Har vid det här laget lärt mig att skilja på huvudvärk och huvudvärk och den här kom garanterat från käkarna. När jag är stressad biter jag nämligen ihop käkarna grymt hårt och när stressen väl släpper så får jag superdupermegaont. Gick således och la mig tidigt (klockan nio!) och sov i nästan tretton timmar. Wow, kan inte minnas sist jag gjorde det men SKÖNT var det!

Idag har jag inte gjort något jätteviktigt, började jag tänka, men jag har iallafall skrivit två inlägg till IRM. Ett av dem, det som släpps ikväll, är nog det bästa jag skrivit hittills. Jag är mycket nöjd. Inte för att försöka hajpa det, men alltså… GRYMT bra inlägg. Mohahahaha…

Jag har också bokat biljett till Göteborg idag så om en vecka åker jag, och blir borta en vecka. Jag ska självfallet hälsa på ett stycke F, men hinner nog ses om någon annan vill få min autograf eller sådär…
Imorgon kommer det kanske ett lite mer givande inlägg här. Vad vill ni att jag ska skriva om? Önskemål är alltid välkomna. Annars kommer nästa del i serien om mitt drömsamhälle.

Ända in i…

Så var det över. Slut. Finito. Fyra år på 118100 till ända, och inte bara det utan hela 118100 i Östersund är till ända. Det har varit fyra omtumlande år för mig. Fyra år med de mest fantastiska medarbetare man någonsin skulle kunna önska sig! Jag tror vi till stor del förts ovanligt nära varandra av de många uppförsbackarna. För man kan säga mycket om vår arbetsplats, men det har knappast varit en dans på rosor alla gånger.

Det har hänt så många gånger att jag gråtit på jobbet. Ibland av trötthet, ibland av uppgivenhet, ibland av renaste ilska. Jag har varit med om att folk jag respekterat, litat på, högaktat, har ljugit mig rakt i ansiktet utan att ens skämmas för det. Jag har varit med om att folk gått bakom ryggen på mig, på oss alla. Att vi blivit behandlade som robotar, blivit vaktade varje minut och varje sekund. Men alltid har det funnits någon som funnits där, kramat om mig, stöttat och lyssnat. Tack! Ni vet vilka ni är.

Men det har såklart funnits så, så många ljuspunkter också! Alla underbara kollegor, jag kommer verkligen sakna er så! Vårt härliga SPA-gäng såklart, även om vi började splittras redan för flera år sedan. Nattgänget, er har jag saknat sedan vi började på dagtid för det är inte riktigt samma sak, eller hur? Jag kommer sakna att diskutera kunder i Pandion, kommer sakna de där spontana utropen av frustration eller glädje över vissa kunder, jag kommer sakna alla skratt. Kommer sakna att springa ihop med någon i köket, byta några ord och gå tillbaka till platsen lite gladare.

Jag kommer sakna mina fackliga uppdrag, så himla mycket. De har format och stärkt mig. Inte alltid har det varit en positiv upplevelse men det har lärt mig så mycket. Alla mina fackliga kamrater, styrelsen och resten – fytusan vad bra vi är! Jag hoppas att ni alla bär med er det fackliga engagemanget och intresset till nästa arbetsplats.

Jag vill också passa på att rikta ett tack till vår personalchef. Visst, han har haft lite mycket i den där “att göra”-högen som inte blivit gjort, men jag tror uppriktigt att han alltid försökt och att han alltid gjort sitt bästa för oss. Det har sagts mycket om honom, det vet jag. Jag hoppas att de flesta av er ändå lyssnat på mig och förstått när jag sagt att han inte är något monster. Han är bra.

Detsamma gäller för våra gruppchefer. Vi har haft våra ups and downs, men de har verkligen ställt upp för oss senaste tiden. Ni vet väl det va, hur mycket de jobbat med avvecklingen för att den ska gå så smärtfritt som möjligt? Den allra största kram vill jag ge till er tre! Detsamma gäller för våra kära schemahäxor! Och tack särskilt A-L för att du alltid haft en kram och några snälla ord till mig när jag behövt det. För att du alltid gjort vad du kunnat – inte bara för mig men för alla. Jag tror jag talar för alla mina kollegor när jag säger att du är, och alltid kommer vara, en guldklimp. Lyllos dina framtida kollegor!

Och ni, kära medmäklare. Ni som suttit bredvid mig och sagt “Välkommen till..” om och om och om igen varje dag. Vissa år ut och år in men alltid med ett leende. Jag är avundsjuk även på era framtida kollegor för ni är så grymma, hela bunten. Jag är också övertygad om att vi kommer träffas igen, eller hur?

Nu väntar nya äventyr. En epok har gått i graven, för att uttrycka sig lite dramatiskt. Ända in i kaklet, och mycket mycket längre ändå. Jag kan med all säkerhet säga att jag aldrig kommer få jobba på en likadan arbetsplats – både på gott och ont.
Stor kram på er, allihopa!

Bara lite tankar

Här sitter jag, med blodröda naglar och utsikt över fjällen där solen sakta går till sängs. Det ligger ett skimmer av sensommar över staden och söndagslugnet märks främst på att grannen inte har fest. Ur mina högtalare ljuder den där låten som var min och L:s låt. L, min bäste vän när det begav sig. Min snygga Stockholmskompis som jag gick hand i hand med över torget i Bagarmossen.

Jag tar en klunk kaffe – ekologiskt snabbkaffe från ICA – och funderar lite på det här med livet. På alla människor som passerar. Vissa minns jag så väl och saknar så innerligt. Tänker på hur det hade kunnat bli om vår vänskap hade bestått. Kan inte låta bli att le när jag, som ofta sker, tänker på V. Som jag sov tätt ihopslingrad med på en knölig madrass nånstans i Stockholm. Aldrig någonsin har jag sovit så gott i någons sällskap, kanske för att det verkligen inte var annat än vänskap. Inga förväntningar, inga krav, inga regler. Varför vi tappade kontakten? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att han fick mig att må så otroligt bra.

Vissa människor måste man dock släppa taget om, även om det gör ont. Vissa glider man ifrån, vissa springer ifrån en och man står kvar bakom som ett frågetecken, vissa kastar man ut och slämmer igen dörren bakom dem så det ekar i flera år. Varför jag tänker på det här just nu? Kanske för att jag nu får säga hejdå till vissa av mina kollegor. Kanske för att hösten börjar smyga in mellan sommardagarna. Kanske för att jag gillar att älta. Kanske bara för att det är tryggt och skönt att skriva lite om något jag vet, något jag inte behöver reflektera över. Bara låta fingrarna, med de blodröda naglarna, spela över tangenterna och se hur ord växer fram på skärmen. Knappt ens medveten om vad jag skriver.

Och nu skiner solen in genom fönstret. Målar persiennränder på mina blåblommiga gardiner. När jag tittar ut på den lilla bit himmel jag ser genom fönstret är den dock nästan svart. Om en stund börjar det nog hällregna men nu, just nu den här lilla stunden, är det gyllengult solsken som finner mitt lilla hem. Bra så.

Nära.

När du ler
Så tänds en lampa i det där mörka lilla skrymslet
Som jag kallar håla
Och andra kallar för hjärta
När du ler
Så blir allt lätt att förlåta och jag tänker
Och jag hoppas
Och jag känner något.

När du ler
Så slickas mina knän av lågor
Mitt bröst fylls av myror
Och min hjärna stängs av
När du ler
Så exploderar min likgiltighet
Och avståndet krymper
Och jag blir livrädd igen.