Archive | Uncategorized RSS for this section

Bloggen har flyttat – eller “anny.se”

Kamrater!

 

Jag har flyttat. Jag tror att ni kommer komma ihåg min nya adress rätt lätt, och om inte så får ni gärna tatuera in den på insidan av handen så ni aldrig glömmer bort mig.

http://anny.se – se så enkelt! Och jag går ut hårt, jag har bloggat om vård till papperslösa. Så in och läs nu. Om ni vill. Det är inget tvång förstås. Men det vore ju roligt. För jag gillar er. Såklart!

Pöss på er!

tn1_nytt_9

Det sista, allra sista, jag tänker skriva om detta.

Läser mitt senaste inlägg och vill kräkas. Vill resa tillbaka i tiden, slå mig själv i bakhuvudet med något hårt och vråla “SKÄRP DIG FÖRFAN!” i mitt eget öra. Seriöst? Alltså vaddå:

Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?

 

Lol. Orättvisa. Ska vi prata om orättvisa, kära jag? Orättvisa är att ha bestämt sig för att aldrig mer bli kär, aldrig bejaka sina känslor, aldrig ge vika, aldrig visa sig svag. Orättvisa är att träffa någon som bryter ner ens försvarsmurar, nöter ner dem sakta men säkert tills man står där med hjärtat och tillit och jävla KÄRLEK i sin förbannade hand och säger “Här, varsågod, ta det!”. Orättvisa är när den personen tittar på en och ba “meh. vill inte ha.” och med ett ryck på axlarna går vidare.

DET kära jag, det är orättvisa. Usch. Jag vill åka tillbaka i tiden, inte bara till innan jag skrev förra äckliga vidriga inlägget (VARFÖR har jag gett dig så många ord? Varför?) utan till innan den där stunden då jag lät mig själv vackla. Jag var starkare själv. Jag var helare själv. Min hals var inte tillsnörd av tårar, min mage möttes inte av slag efter slag när jag ser vad du skriver och ser att jag inte ens tycks ha funnits i ditt liv och jag ser att jag var en INGEN. Bah. Usch. Blä. Aldrig, aldrig igen.

Och nu får du inga fler ord från mig. Nu är det slut. Hade du bara varit ärlig. Hade du bara hållit ditt löfte. För såklart, det är inte ditt fel att du slutade känna saker, att du gav upp att ens börja känna något. Däremot är det ditt eget jävla fel att du höll käften så länge, att du ljög för mig när du sa fina saker, att du ljög för mig när du planerade saker. DET gör mig förbannad. Och DET fråntar dig rätten att få mer energi, uppmärksamhet och fler ord från mig.

Hejdå.

Välkommen, Bienvenido, Bonvenon

Jaha. Mitt första inlägg. Vem vet, kanske också mitt sista? Det kan man aldrig så noga veta.

Frågade på Twitter om det var nån mening att jag startar en ny blogg, många sa ja och eftersom deras önskan är min lag sitter jag nu här. Fick också tipset att blogga om hundar, Jämtland och antirasism vilket kändes som en klockren kombo för mig. Det är ju typ det enda jag pratar om nuförtiden, så det borde ju heller inte bli så svårt…

Jag kan inte lova att det kommer bli intressant, det jag skriver här. Jag skriver mycket för min egen skull. Förhoppningsvis är det väl nån som läser också men jag har startat den här bloggen främst för att jag behöver ett forum för det som är för långt för Twitter, det som är för långt från SD för interasistmen.se och det som är för ofackligt för fackingpolitics. För det finns mycket, mycket jag vill skriva om. T.ex hur rasistiska män behandlar kvinnor, men även andra män, i sociala medier.

Hur jag blev kallad för svenskfientlig när jag hyllade Jämtland.

Hur mycket jag älskar min lille gris Jakke och skulle offra i princip vad som helst för honom.

Och många, många fler saker. Jag kommer säkert också skriva om mina vänner, bekanta, kollegor, ligg och flirtar men jag ska vara snäll och köra Twitter-style: dvs endast benämna dem med initialer. Kanske kommer de själv kunna lista ut vilka de är, kanske inte. Det riktigt personliga kommer jag dock fortsätta hålla på min privata blogg, den som är lösenordsskyddad och bara får läsas av särskilt utvalda personer. I dagsläget är de nog runt fyra stycken…vilket visar på hur mycket jag värnar mitt privatliv.

Jag kommer säkert också skriva om hur det är att vara skribent för en stor, politisk blogg. Att även om jag får grymt mycket stöd, påhejning och beröm så får jag också mycket hat och fula ord. Jag kommer nog skriva om att de enda gångerna jag blivit kallad för “svennehora” är de gånger vita, rasistiska män påstår att det är invandrare som kallar mig för det. Jag kommer skriva om hur jag fått läsa att jag borde bli gängvåldtagen, hur jag förtjänar det, att jag är en fejkad feminist och att jag genom att tycka att alla människor har ett lika värde indirekt stöder våldtäkt. Jo, ibland blir det vissa tankevurpor, från det där hållet. Jag kommer dela med mig av dem också.

Säkerligen kommer jag också skriva om min arbetslöshet när den dagen väl kommer. Förhoppningsvis kommer den inte, men det verkar dessvärre oundvikligt i dagsläget. Jag kommer skriva om mitt jobb fram till den dagen, jag kommer skriva om mina fantastiska kollegor och mina inte alltid så fantastiska kunder. Jag kommer säkerligen skriva en del som bara är intressant för de som jobbar med eller har jobbat med mig.

Sen lär det bli en hel del dynga också. Oväsentligt, tråkigt, ointressant. Jag ska försöka väga upp det med att någon gång försöka skriva lite mer seriöst, om ämnen som berör mig. Någon gång kommer jag kanske publicera någon av mina låttexter, eller kanske en dikt? Till jul kommer jag säkert julklappsrimma så det står härliga till, trots att jag själv inte firar jul speciellt engagerat.

Så, jag hoppas att nån läser. Jag hoppas ni håller kommentarerna snälla. Alla övertramp kommer jag publicera i egna inlägg och skriva om, för jag finner att elaka kommentarer trots allt är intressanta. Sådana kommentarer säger mer om kommentatorerna än om mig.

Välkomna hit, ha ett öppet sinne och glöm inte bort – kärlek och vänlighet trumfar alltid hat.