Archive | Utopia RSS for this section

Min Utopi – del 4

Nu har vi kommit till nästa del om mitt drömsamhälle och visst har jag sagt att jag ska skriva lite om kvotering? Jag har för mig det. Struntsamma, för det är ändå vad jag tänker skriva om nu.

Jag är för kvotering. Kanske inte så jättechockerande för er som känner mig, men ändå. Kvotering tror jag kan vara ett nyttigt verktyg. För vad är alternativet, att vi bara sitter med armarna i kors och väntar på att jämställdheten bara ska bygga sig själv? Icke, det krävs att vi arbetar med det.

Jag skulle dock aldrig ställa upp på kvotering där man väljer t.ex en kvinna enbart utifrån kön och inte tar hänsyn till kompetens. Men har man en kvinna och en man, båda med samma kompetens, som söker en chefsroll eller liknande då ser jag gärna att man väljer kvinnan. På samma sätt skulle jag vilja se manskvotering i kvinnodominerade yrkesområden, för det finns diskriminering även där

Det är så lätt att säga att kvotering är fel och dumt och dåligt men då har man inte tänkt på en sak. Kvotering förekommer redan. Varje dag väljs män just på grund av att de är män, men inte är det någon som reagerar för det! Det är en “naturlig” kvotering som växt fram på egen hand. Men vill vi verkligen ha det så? Jag iallafall är övertygad om att det finns gott om kompetenta kvinnor som skulle göra ett superbra jobb om de bara finns chansen. Så låt oss ge dem chansen!
Av samma anledning är jag för annan kvotering också. Alltså inte bara när det kommer till kön.

Frågor på det? Inte? Då tycker jag att ni sätter er i smågrupper och diskuterar. Varsågoda.

Min Utopi – del 3

Jamen det här går ju bra! Så bra att jag kanske ska börja pilla på det där ämnet som jag allt som oftast får veta att jag aldrig pratar om: invandring.

Jag är av den fasta övertygelsen om att Sverige både har råd och plats att låta människor flytta hit. Ett samhälle utvecklas knappast utan influenser utifrån. Ett argument jag har mött från många nätrasister är ett framgastat “DE ÄR ÖVERREPRESENTERADE I KRIMINALSTATISTIKEN!”. Jaha, so? Det är män också. Ser ni nån som vill slänga ut alla män? Nej just det, för i det fallet är det tydligen naturligt att inte straffa en grupp människor för vad några individer har gjort. För det är vad det handlar om: individer. Enskilda personer som fattar felaktiga beslut och begår felaktiga handlingar. För den delen ska vi väl ändå inte stänga gränserna och isolera oss?

Dessutom är det många som kommer hit för att de behöver fly. För att de helt enkelt inte har något de vare sig kan eller vill stanna för i sina hemländer. På riktigt tror jag inte att det är många som tänker “Asså, jag flyttar till Sverige, lever på existensminimum och njuter av det fantastiska vädret!”. Nope, jag köper inte det. Däremot tror jag att det finns många som desperat har sparat och gnetat ihop pengar för att kunna ta sig hit, i hopp om att få ett bättre liv. Inte helt olikt de svenskar som utvandrade till Amerika under 1800- och tidiga 1900-talet.

Jag anser att vi måste bli bättre på att välkomna de som flyttar hit. Visa intresse, vara nyfikna. Inte vara rädda för det som är okänt för oss. Att någon har en annan religion är ingen katastrof, varför skulle det vara det? Men just religion tänker jag nog skriva om i ett helt eget inlägg. Även det ett stort ämne.

Men ja, större öppenhet och nyfikenhet på de människor som bor omkring oss. Och då menar jag inte bara de som invandrat utan alla människor i vår omgivning, men faktum är att även om SFI är bra (på sina håll) så är det i det vardagliga livet, i “mötet” (sorry för klyschan) som man bäst lär sig ett nytt språk. Jag lärde mig mer spanska under en skolresa på typ en vecka än vad jag gjorde under ett år i skolan. Och då var vi inte ens i Spanien, utan i Italien. 😉

Det jag försöker säga är att vi också har ett ansvar för att de som väljer att komma hit, och även de som inte hade något val utan kom hit för att rädda sina liv, blir integrerade. Var inte så rädd för det okända – välkomna det istället. Säkerligen lär du dig något nytt.

Min Utopi – del 2

Det här är fortsättningen på mitt försök att beskriva mitt idealsamhälle. Det här inlägget tänkte jag skulle handla lite om jämställdhet, men som vanligt lär jag flumma ut och landa i typ Säffle.

Jag är feminist. Det är för mig något självklart och ingenting jag egentligen funderat över, inte förrän folk började ifrågasätta det. För mig är ett sådant ifrågasättande ungefär som att undra “Varför är du människa?”. Feminism handlar för mig (och typ de flesta andra feminister) inte om att kvinnor ska ha det bättre om män. Det handlar inte om att vi vill “ta över världen” och få vara de överlägsna som sitter på all makt.

Feminism handlar för mig om att vi ska bli jämlika. Jag vill bli värderad utifrån min person, inte utifrån mitt kön. Varför skulle det spela någon roll vad jag har mellan benen? Jag kan inte komma på många tillfällen där det är särskilt relevant. Ändå är just den frågan så ofantligt viktig för så ofantligt många. Jag har, hela mitt liv, blivit behandlad annorlunda enbart utifrån mitt kön. Allt ifrån hur jag gått klädd, till vilka leksaker jag fått, till vilka leksaker ANDRA tyckt att jag ska vilja ha och tusentals andra saker. Vi är idag konstant omgivna av reklam och TV-program och andra medier som berättar för oss hur vi ska vara. Som säger “Det här är vad du vill ha!”. Inte så konstigt att det blir som det blir.

I min idealvärld, i min utopi, så tittar folk på mig och ser Anny. Inte främst kvinnan Anny, utan personen. Ser min kompetens och mina kunskaper – och låter bli att värdera dem utifrån vilket kön jag har.

Att det 2012 fortfarande är stora skillnader i lön beroende på om du är kvinna eller man tycker jag är skit. Varför ska kvinnor värderas lägre? Varför är det prompt kvinnan som ska stanna hemma med barnet? Pappan är väl lika mycket förälder han?

(Föga förvånande är det kanske är jag tycker att kvotering är bra. Det känns dock som något jag kan skriva hur mycket som helst om, så jag väljer att ägna ett helt inlägg åt det. Jag hoppas ni inte misstycker.)

Men feminism handlar om så mycket mer. Feminism är att bli lika upprörd för det jag skrivit om ovan, att vilja kämpa mot det, som att bli upprörd över att pappor ofta blir särbehandlade i vårdnadstvister. Jag som feminist blir lika upprörd när en man blir objektifierad som när en kvinna blir det. Jag som feminist tycker helt enkelt att ett jämställt samhälle är att föredra, på alla punkter. Jag tror inte att vi kommer ta oss dit under min livstid, men kanske ett steg på vägen iallafall?

Min Utopi – del 1

När jag bad om tips på bloggämnen så var det flera som tyckte att jag skulle skriva om hur jag vill att politiken ska se ut, hur samhället ska vara. Det tycker jag är ett spännande projekt, säkerligen kan det generera många inlägg. Säkerligen kommer det också bli jättesvårt.

Jag är egentligen inte så insatt i politik. Det är något som jag ofta brukar säga tydligt, för jag är verkligen ingen expert. Jag har dålig koll på många delar av svensk politik. Men vissa saker avgör jag med hjärtat, även om mycket är med hjärnan också. Den politik jag vill se är formad utifrån vad jag lärt mig under mitt fackliga engagemang. Missförstå mig rätt, socialist har jag alltid varit, men först med hjälp av facket började jag se på politik lite mer konkret.

För mig är det helt naturligt att företag ska ha kollektivavtal. Kollektivavtal är för mig ett sätt att värna både arbetstagare och arbetsgivare. Jag har stött på många som tror att kollektivavtal bara är bra för den som är anställd, men jag håller inte med. De är bra även för den som anställer. Trots allt är det ett avtal, ett kontrakt, mellan två parter som reglerar vad som gäller för de parternas samarbete. Vad de har för förhållningsregler.

Jag skulle vilja se ett samhälle där kollektivet blir starkare. Ett starkare fack, med starkare avtal. Idag får jag uppfattningen att fler och fler anser att företagets vinst ska gå före arbetstagarens villkor. Varför? Utan arbetstagare – ingen vinst överhuvudtaget. Jag tycker att det är rent ut sagt förjävligt (ursäkta språket) att så många arbetar för skitvillkor när deras chefer plockar ut gigantiska bonusar. Jag säger inte här att alla ska tjäna lika mycket – jag säger att man bör se mer rättvist på arbete. Det är vår tid vi säljer, utan oss skulle inte ens de där gigantiska bonussummorna existera.

Ett av de uppdrag jag har som facklig är att vara skolinformatör för LO. Jag har insett mer och mer hur viktigt det uppdraget är, kanske det viktigaste av alla. Jag förespråkar inte indoktrinering, som säkert flera kommer få för sig nu, men jag tycker att det är viktigt att redan i skolan upplysa om vad som gäller på svensk arbetsmarknad. Berätta om rättigheter, skyldigheter och varför ett starkt fack är att föredra.

Så, nu har jag iallafall börjat. Inlett det som har målet att bli min politiska syn nedskriven i ord. Det kommer säkert bli flummigt, allt är säkert inte korrekt och ni kommer inte hålla med mig (iallafall långt från alla..) men det är vad jag tycker, vad jag vill, vad jag kämpar för. Och lugn, bara lugn, det kommer garanterat ett (eller flera) inlägg om min syn på svensk integrations – och invandringspolitik också. Den som väntar på nåt gott…