Ni undrar hur hatet ser ut? – eller “Ondskan personifierad.”

Jag skrev ett inlägg som handlade om hat. Om vad som kan driva en människa till att ösa hat över någon annan. Jag kommer nog aldrig få svar på den frågan. Däremot var det tydligt väldigt provocerande, det jag skrev. Ja, visst är jag hemsk som anser att det finns något gott i alla människor? Men Ellen, jag är övertygad om att det finns något fint och gott i dig också. Jag är säker på att någon älskar dig, eller jag hoppas verkligen det. Jag är säker på att det finns människor i din närhet som skulle skämmas om de såg vad du skrivit. Vad driver dig? Varför hatar du mig så? Vad vill du uppnå med din kommentar, ditt hat?

Snälla. Du kan väl försöka förklara?

kommentarhat

Advertisements

Om jag kunde förstå – eller “Två ämnen i samma inlägg? Jorå det funkar!”

Jag har, av lite olika anledningar, tänkt väldigt mycket på hat de senaste dagarna. Jag både skräms och fascineras över att det finns människor som hotar andra till livet, som trakasserar och förföljer. Hur kan man gå över den gränsen? Vad rör sig då i huvudet?

Jag menar, visst jag har också skrivit till folk att de är dumma i huvudet och bett folk dra åt helvete. Men hur går man från det (rätt vanliga, vill jag tro) till att önska livet ur någon? Till att börja hata? Och nej, jag varken kan eller vill skylla allting på mental ohälsa. Det är inte bara sjuka människor som beter sig så här. Jag har sett annars ganska resonliga människor helt plötsligt flippa och förvandlas till monster. Är vi människor så bräckliga? Är det så lätt att rubba våra cirklar?

Mänskligheten skrämmer mig ibland. Och det händer allt oftare, ju mer jag lär mig och ju mer jag ser. Jag har haft vänner som varit utsatta för hot och trakasserier och jag ser vad det gör med människor som utsätts för det. Även de som står bakom hoten, hatet, måste väl se? De måste väl förstå vad de gör? Och det är nog det som skrämmer mig mest. Att det går att vara så… cynisk? Hatisk? Ond..? Jag vet inte vilket rätt ord är, för jag har verkligen ingen uppfattning om vad som kan driva en människa så långt.

Men jag är naiv. Det är en del av mig som jag håller hårt i. Jag vill tro att det finns något gott i alla människor, jag vill tro att alla har någon anledning att bli älskad för. Jag vet, jag vet, jag framstår säkert som en mes men det gör ingenting. Jag kan inte släppa den tron. En stor del av min mänsklighet, min person, sitter i den tron. Jag önskar jag kunde se hur andra tänker, för jag vill så gärna förstå. Den som skriver hotet – var kommer det ifrån? Hur resonerar hen och vad skulle hens mamma säga om hon visste? Tänk, om jag bara kunde förstå…

Idag har Margaret Thatcher avlidit. Jag tänkte försöka liksom länka ihop det med det jag skrivit här ovan men jag är just nu så virrig i huvudet att jag inte riktigt kan göra det. Men lite har det att göra med det där naiva, att jag vill se något gott i varje människa. Jag har sett så många, på Twitter och Facebook, som hurrar och firar nu. Jag skulle jag aldrig kunna hurra åt att någon dör. Den där naiviteten sätter som stopp för det. Oavsett vad för hemska saker den personen har gjort. Vad skulle bli bättre av att jubla över att en person har dött? Har man inte då, jag vet inte, förbrukat en väldigt stor del av sitt moraliska kapital..?

Samtidigt, jag vill inte trycka ner några moralkakor i någons hals. Jag hoppas bara att någon läser det här och tänker efter ett par gånger. Världen är sällan svartvit. Det är bara i sagorna som det finns de som är absolut goda och absolut onda. I verkliga livet är vi alla mer eller mindre grå, fast i olika nyanser. Det är värt att tänka på. Komma ihåg. Och kanske, kanske någon gång erkänna att en själv inte heller är något helgon.

Dagerlinds kamp för jämställdhet – eller “Poppycock!”

Mats Dagerlind, inofficiell överkucku på Avpixlat och redaktionsmedlem på SD-kuriren, har bestämt sig för att slå ett slag för jämställdheten. Härligt, tänker ni kanske och blir lite glada över att karln blivit feminist.

Fniss, klart han inte har blivit det! Nejdå, i Mats värld är det nämligen så att det är kvinnan som har övertaget och det är stackars mannen som är förtryckt. Ja, en analys vi alla kan hålla med om? Nja. Det får en ju faktiskt att ställa vissa frågor. Jag menar, varför har kvinnor lägre betalt? Varför har kvinnor såpass få chefspositioner? Varför är kvinnor utsatta på så många sätt? Frukta icke, Mats Dagerlind har svaren!

dagerlind2

Ok, ska vi gå igenom det här tweet för tweet? Vi börjar med den första. Mats Dagerlind tycker alltså synd om männen för att de inte blir sedda som “sexobjekt”. Mannen ska “kräva en hand på sin rumpa av en kvinna idag”. Nå, nu vet jag inte hur det är med alla världens kvinnor därute, men jag skulle iallafall gladeligen byta bort den biten! För vad är det vi isåfall skulle byta bort? Vad är det männen skulle få med i paketet att “bli sedda som sexobjekt”?

Tja, de skulle få fingrar, främmande sådana, som nyper dem i rumpan. De skulle få händer som riktigt gräver runt i underliven på dem. De skulle bli klämda på, tittade på, skrattade åt, bli behandlade helt utan respekt och de skulle också riskerar våldtäkt. För tja, vare sig ni vill det eller inte så kan sexuella trakasserier på det sättet leda till värre saker. Och efter våldtäkten, tja då kanske mannen skulle få frågan “Vad hade du på dig?” eller “Var du full?” eller “Har du haft sex förut?”. Som sagt, jag kan inte tala för världens alla kvinnor. Men iallafall jag skulle glatt och utan eftertanke byta bort just det där “ses som ett sexobjekt”. Och jag skulle inte ens tvivla.

Men ska vi gå vidare då? Mannen ska alltså bli inkvoterad på jobb. Jamen dåså, den är ju redan uppnådd! För det sker dagligen, hela tiden och världen över att män blir valda över kvinnor just på grund av att de är… just det, män! Så grattis Mats, din kamp har lönat sig. (Eh, nej. Så här har det alltid varit. Sorry!)

Nummer tre då. Det är alltså synd om männen för att de aldrig får komplimanger, aldrig blir bjudna på krogen, aldrig träffar på någon som håller upp dörren? Hm, återigen kan jag bara tala utifrån mig själv och min omgivning men alltså… jag känner inte alls igen den här bilden av mänskligheten. Nog håller vi upp dörren för varandra (iallfall på tunnelbanan i Stockholm…), nog bjuder jag också mina killkompisar på drinkar på krogen, nog har jag varit med om inte bara en gång att män får komplimanger? Det här känns liksom mer som att.. som att Mats borde byta umgänge. Så jag säger det här och nu: Mats, du är varmt välkommen att följa med mig och mina vänner ut nån kväll i 08. Jag lovar att jag ska både bjuda dig på en öl och hålla upp dörren för dig! (Har du din Avpixlat-tröja på dig kommer jag däremot inte ge dig komplimanger för din klädsel)

Nummer fyra känns lite avhandlad redan. Så vi hoppar den va? (Fast nog är det spännande att Mats tycks tro att jämställdhet innebär vem som blir bjuden av vem på alkohol…)

Femman! Ja, jag håller med. Man ska inte förolämpa varandra. Varken kvinnor eller män. Det är liksom dumt och onödigt och allra främst otrevligt. Så vi bestämmer här och nu att kvinnor ska undvika att kalla män för “taliban” och “gubbslem”, så låter männen bli att kalla kvinnor för “hora”, “pissluder”, “fitta” och liknande. Jättebra ju!

Och nummer sex då. Jag kan inte låta bli att tänka så här: Vem är det som prompt säger att det är mannen som utför dessa sysslor? Och HUR många bygger egentligen en bastu? Och bygger de en ny bastu varje dag? Lagar de bilen varje dag? Klipper de gräset varje dag? Nä, så mycket växer inte gräset i Sverige väl? Medan det dagliga arbete kvinnor utför är just det: dagligt. Barnen tar liksom inte semester. Det funkar inte att låta bli att äta en dag. Tvätten tvättar inte sig själv, disken diskar inte sig själv och städningen gör inte sig själv. Nå, om man inte har en RUT-piga hemma då men det är ju liksom en helt annan historia. Så nej, Mats, du kan inte jämföra “bygga en bastu” med att sköta det vardagliga arbetet i hushållet. Sorry, men du får försöka bättre!

Och så den sista. Den som gör mig på riktigt förbannad. Den som antyder att kvinnor arbetar halvtid för att de inte orkar heltid. Jamen vad fint, då ser vi till att papporna i större grad är hemma och tar hand om barnen då! Så kan mammorna jobba heltid för ärligt talat tror jag att många skulle VILJA jobba heltid. Om bara mannen tog lite ansvar och hjälpte till att ta hand om de gemensamma avkommorna. Så jag tycker vi kan bestämma också det, här och nu, att männen från och med nu tar hälften av ansvaret för barn så att kvinnorna snabbare kan gå upp i heltid. Visst blir det bra va, Mats? Eller tänkte du inte på det där med att någon ska ta hand om ungarna också..?

Jadu Mats. Det är fint ändå att du slår ett slag för jämställdheten. Synd att du inte riktigt verkar dels förstå ordets innebörd, dels bara arbeta för ett enda kön. För du vet väl det här, att feminismen jobbar nästan lika mycket för män som för kvinnor. Patriarkatet tvingar in män i snäva könsroller som hämmar era liv. Det vill vi ändra på, på samma sätt som vi vill ändra på att kvinnornas villkor är betydligt sämre i dagens samhälle.

Men fortsätt du din kamp. Kanske är det någon som lyssnar. Troligtvis en man. Jag vet inte vilken förändring ni är ute efter dock, för det ni vill ha – det har ni redan. Grattis, ni är män.

 

Vinster i välfärden – eller “Därför är jag glad att vara icke-sosse”

Så, har jag förstått rätt att S-kongressen beslutat en ganska mesig uppgörelse angående vinster i välfärden? Isåfall är jag visserligen inte förvånad. Jag hade väl ändå hoppats att de skulle vara lika modiga som LO-kongressen, men jag förstod att det var naivt.

Jag är ingen ekonom eller expert eller superinsatt eller så. Men ändå tycker jag det känns så fel när man diskuterar vinster i välfärden med vissa sossar. De målar upp en domedagsbild, att om vi säger nej till vinstuttag inom välfärden så kommer det sluta med att varenda vårdcentral, skola, sjukhus, you name it, kommer få lägga ner.

Är jag naiv nu, eller är det inte så att vi har exakt samma behov av välfärdstjänster ändå? Är det inte så att vi betalar exakt lika mycket i skatt som ska gå till välfärdstjänsterna? Är det inte så att vi hade välfärd även innan privatiseringarna började härja som nåt slags virus?

Majoriteten av Sveriges befolkning säger nej till vinster i välfärden, enligt Katalys säger 90 procent nej. Sossarna säger nja. Jag är så väldigt glad att jag är del av inte bara en, utan två rörelser som precis som svenska folket säger nej. Nog för att jag försöker vara positiv och säga “ja” så ofta som möjligt, men i just den här frågan måste jag vara grinig. Min ideologiska övertygelse är alldeles för stark för något sådant.

Det är också en av anledningarna till att jag lämnade (S). Ett beslut jag aldrig ångrat.

Lite fredagsrädsla – eller “Det här är feminism”

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, bara ATT jag vill skriva. Jag tänkte skriva om rädsla först, om att vara rädd. För det ska ni veta, jag är rädd för mycket. Jag är rädd för krig, sjukdom, olyckor, att mina älskade ska fara illa. Jag har diverse fobier som klaustrofobi till exempel och jag är livrädd för insekter, spindlar, fjärilar. Och jag är livrädd för såna människomaskotar ni vet, typ Lisebergskaninen?

Fast hur kul är det egentligen att skriva om sånt, tänkte jag sen. Varför ge rädslan mer uppmärksamhet än vad den förtjänar? Bättre då att skriva om något lyckligt och bra kanske, som att jag är uppe och hälsar på Moderskeppet. Ute skiner solen över fjällen, bredvid mig ligger min älskade prickige gris och jag äter lakrits köpt på Dollarstore. Jag kan liksom inte tänka mig hur det skulle kunna vara bättre just nu, i detta ögonblick.

Förresten, när jag var på Dollarstore så köpte jag också sketchblock och pennor. Tydligen tänker jag börja rita igen. Kanske är det vad jag behöver? En utflykt bort från orden en tag, för att återfinna min inspiration. Det är nog därför jag tagit en paus från Twitter i helgen också, för att ta tillbaka mitt språk. Dels det, dels att jag är så innerligt trött på det ständiga ifrågasättande jag utsätts för på Twitter.

Nej, jag har inga problem med att ta kritik. Iallafall inte konstruktiv sådan. Men senaste tiden är det allt för många som huggit direkt bara jag yttrat en åsikt.  Och det tar på krafterna. Det som gör mig allra mest ledsen och bedrövad är dock att jag märker ett mönster i när de attackerar som mest. Jag trodde nämligen att rasism var det mest provocerande att diskutera i sociala medier och på internet.

Jag hade fel.

Ingenting verkar provocera så mycket som när man skriver om, twittrar om, debatterar jämställdhet. Eller ja, egentligen feminism då. Men det tycks råda någon slags uppfattning därute om att feminism och jämställdhet handlar om två olika saker. Så är det förstås inte. Feminism är kampen för jämställdhet. Det är verkligen inte mer komplicerat än så!

Kanske är det så att, om du som är man får psykbryt och ilskesutbrott så fort du hör ordet “feminism”, borde börja fundera på det här: Du kanske inte vill ha jämställdhet?

Du kanske har det såpass bra i dina egna privilegier, mår så fint med din egen makt, att du inte vill släppa på den? Eller så kanske det är så enkelt att du är rädd. Rädd för förändring. Rädd för att hamna i något slags underläge. Rädd för att kampen för jämställdhet egentligen är en kamp mot dig. Då kan jag trösta dig med detta:

Vi feminister vill inte ha mer än vad du har. Vi vill ha samma sak som du har. Och det kan du väl ändå bjussa på?

Facebook what r u doin – eller “Facebook, stahp”

Det är inte bara jag som brukar springa på rasistiska, kvinnohatiska eller på andra sätt vidriga Facebookgrupper. Faktiskt ser jag det varje dag, hur de delas med uppmaningar om att gå in och anmäla. Men hjälper det då? Hjälper det verkligen att anmäla en grupp till Facebook?

Nja, är nog mitt svar. Nog för att vi sett till att några sidor och grupper faktiskt stängts ner, men de måste vara riktigt grova. För Facebook har inte samma syn på vad som är rätt och riktigt som kanske jag har. De ser till exempel inga problem med en grupp som har namnet “Kontroversiell humor – Alla tjejer är horor”. Gruppen har fått mycket uppmärksamhet under dagen, bland annat har Nyheter24 skrivit om den. Gruppen hette från början “Alla tjejer är horor” men just det där lilla tillägget i början gjorde att den inte togs bort.

Facebook, vad håller ni på med?

Visst är det bra och förbannat viktigt med yttrandefrihet. Men yttrandefrihet behöver inte betyda samma sak som “rätten att uttrycka sig kränkande”. När ska vi lära oss, att det vi läser på internet också påverkar oss? När ska vi lära oss att det inte funkar att bara blunda, vifta undan sånt här med “humor” och sedan bli förvånade när någon far illa? Jag är så innerligt less på den här attityden om internet, att det skulle råda någon annans slags spelregler där. Att det ska vara okej att skämta om att kvinnor är horor eller borde hålla sig i köket. Att det är okej med lite homofobi. Att det är okej att skratta åt rasistiska bilder.

Internet är inte en parallell värld där saker sker i något slags vakuum. Det som händer på nätet är högst verkligt och påverkar. Sexistiska bilder, kvinnohatiska budskap – bidrar till att sexism och kvinnohat fortfarande är ett problem 2013. På samma sätt bidrar homofobi, rasism, etc till att fenomenen kan fortsätta frodas även i resten av samhället.

Nej, jag menar inte att utan internet skulle allt i världen vara frid och fröjd. Problemet är självfallet djupare än så. Jag önskar bara att fler kunde tänka efter innan de började sprida sån där skit på nätet. Tänk efter innan ni trycker på “gilla”: Är det här något ni verkligen kan stå för? Hur hade er mamma/pappa/syskon/barn reagerat om hen hade vetat att du gillat det här?

Det är allt jag begär. Lite eftertanke. För jag vill inte tro att så många är sexister, rasister eller allmänna as. Jag vill hellre tro då, att de bara glömt bort att tänka för en stund.

Har du inget snällt att skriva, så låt bli – eller “Jag är glad att jag är jag!”

Visste ni att jag är en sämre människa som inte bidrar till samhället eftersom jag just nu gör praktik? Jo, så är det tydligen enligt en snubbe som kommenterat (VARFÖR är det nästan uteslutande MÄN som hatkommenterar min blogg..?).

Och ja, enligt vissa sticker det säkert i ögonen att jag får MASSOR av pengar för att göra INGENTING. Eller… eller så är det inte riktigt så det funkar. Snarare är det så att jag får en struntsumma, som jag i princip inte kan leva på, och jobbar hårt. Inte bara på min praktikplats heller, även om jag förstås gör allt jag kan för att göra ett så bra jobb som möjligt där. En vill ju ha goda referenser – men viktigast av allt vill jag lära mig så mycket som möjligt så att jag kan visa på riktig kunskap sedan.

Men jag söker också jobb. För jag VILL ha ett jobb. Missförstå mig rätt, jag älskar min praktikplats och skulle bli den lyckligaste människan i världen om jag fick vara kvar där. Men jag vet ju att det inte går. Så jag söker jobb, och fastän jag just nu är ganska kräsen i mitt jobbsökande så anstränger jag mig. Det finns inga krav på att jag ska söka jobb egentligen, det slipper man ifrån när man gör praktik. Som jag förstått iallafall? Men jag vill som sagt ha ett jobb. Inte bara för lönens skull (även om det vore ÅH SÅ SKÖNT att kunna betala räkningarna i tid) utan för att jag har så mycket att ge.

Jag är duktig.

Jag är faktiskt förbannat duktig.

Och det kära vänner, är något jag lärt mig först senaste månaderna. Tack vare min praktikplats. Och tack vare allt spännande jag gjort senaste åren. Det är ingenting en liten anonym tönt kan ta ifrån mig. Även om han faktiskt gjort sitt bästa i kommentarsfältet…

Glad påsk kamrater, lite i efterskott sådär. Hoppas ni har haft en finfin helg. Själv har jag njutit av lugnet (haha! påsklediga småbarn!), fyllt år (tack ni fina vänner och familj som gjorde min dag) och städat (vilket resulterade i att jag fick en hel bunt kläder som min svägerska tröttnat på, hah!).

Och nu, nu ska jag stänga av datorn och njuta lite av solskenet som dröjer kvar på nystädad balkong. Kan det vara så att våren äntligen är här..?